En minimalistisk sommar
Sommaren är, som det sjungs i en odödlig sommarplåga, kort. Som ett bevis på detta så har ganska exakt halva sommaren gått när denna kolumn kommer ut. Se där, med en enkel mening har jag lyckats skapa en känsla av skräck och ångest i en icke oäven mängd av dem som nu läser detta. Jag kan redan höra dem: ”Har hälften redan gått? Men jag har ju knappt hunnit med något? Jag skulle ju lära mig spela klarinett? Jag skulle ju komma i form och förälska mig? OCH ALTANEN DÅ!?!”
För så är det ju. Vi inleder sommaren med att tänka ut allt det vi skall åstadkomma i samma ögonblick vi känner oss lite friare, lite gladare, lite mindre tyngda av vardagens ok. Men sommaren lider mot sitt slut. En slö sommardag ersätts av en annan, och såväl klarinetten som träningsskorna har fått ett lätt lager av damm. Så kommer först augusti, sedan jobbet, och allra sist hösten som en tjuv om natten, och vi inser att det är… nej, inte väl … det är ju inte möjligt … nio livstider (eller åtminstone känns det så) tills nästa sommar. För att inte tala om den där jävla julen som kommer emellan också.
Vad beror denna stress på? Svaren är många, men jag vill hävda att en av orsakerna är att vi anammat en idé där konsumtion och kvantitet definierar såväl framgång som lycka. Den som spenderat mest tid på sin sommarstuga eller båt eller villa i Provence vinner, med bonuspoäng för mängden vänner man haft middagar med. Andra kanske väljer att räkna museerna man hunnit till, sommarteatrarna man upplevt, mängden perfekta solnedgångar man dokumenterat för Instagram. För det finns ju så mycket att samla under sommaren – alla dessa stränder, festivaler, evenemang, marknader, små jävla gästhamnar, och så vidare. Som i världens största spel Pokémon Go vill vi samla allt, för den som dör med mest sommar vinner.
Inte undra på att folk återvänder till jobbet med en upplevelse av ångest och depression. De har ju misslyckats, för de samlade inte in tillräckligt många poäng under sommaren för att bli lyckliga i alla sina dagar. Så mödrar gråter för att de inte skapade den perfekta sommaren för sina barn, och fäder sörjer alla de öl de inte hann dricka. Folk tror att höstdepressioner beror på avsaknaden av ljus. Struntprat. Det är sommarens svek eller vårt svek av sommaren som kommer tillbaka för att straffa oss.
Själv har jag bestämt mig för att fira en minimalistisk sommar. Marknader och museer kan flyga och fara. Jag tänker inte spendera en endaste dag på en båt eller, gud förbjude, en golfbana. Jag skiter i sommarevenemang, och har inte tänkt ta foton av mina fötter vid en pool. Jag har varken simmat, renoverat, eller byggt något. Vad jag har gjort räcker. Jag har lärt min yngste son kasta frisbee. Vi har varit på zoo, och i dag hade vi en picknick på gräset. Jag har läst ett par böcker, skitit i det mesta, och sovit länge på morgnarna. Hösten kan komma, jag är redo.
”Jag tänker inte spendera en endaste dag på en båt eller, gud förbjude, en golfbana. Jag skiter i sommarevenemang, och har inte tänkt ta foton av mina fötter vid en pool.”