Himmel, jord och människorna där emellan
En ovanligt mångsidig utställning som presenterar en fotograf med en anmärkningsvärt sprudlande experimentlusta – Helen Korpak ser Stefan Bremers retrospektiva Velocity.
Velocity Salo konstmuseum, Mariagatan 14, Salo. Till den 8.9.
Virvlande vatten och västafrikanska stränder, singlande stoft och Tjernobylreaktor, nyfött barn och fyrverkeri, Carmen och punk och världsmästerskap i ishockey. Stefan Bremers retrospektiv på konstmuseet Veturitalli i Salo är en utställning i vilken varje vägg tar betraktaren till ett nytt ställe. Även för att handla om ett konstnärskap som sträcker sig över fyra decennier är detta en ovanligt mångsidig utställning som presenterar en fotograf med en anmärkningsvärt sprudlande experimentlusta.
Informativa, narrativa bilder
Så värst mycket presentation behöver nog inte Stefan Bremer (f. 1953) som redan tidigt i sin karriär bröt sig loss från epiteten “Caj Bremers son” och blev en självständig och respekterad fotograf. Det konstnärliga genombrottet kom på 1980-talet med kontrastrika svartvita fotografier föreställande nattlivet i centrala Helsingfors, och om dessa tidiga bilder visas det även en halvtimmes dokumentärfilm från 1987.
Övriga serier presenteras med små lättlästa texter som tillför välkommen bakgrundsinformation. Bremer har utöver sitt konstnärliga arbete även fotograferat för diverse tidningar, och det märks: hans bilder innehåller mycket information och målar effektivt upp narrativ och stämningar. Ändå kan man stundvis sakna ytterligare kontextualisering, samt även ett slags inledande statement eller en biografi som vanligtvis brukar inleda stora soloutställningar som denna.
Mindre kunde ha varit mer
Bremer verkar ha gjort merparten av det enorma förberedande arbetet bakom utställningen själv, vilket är imponerande. Det är många fotografier som är oerhört bra, men det väcks en tanke om vilka ytterligare höjder man hade kunnat uppnå ifall en kurator hade fått tillgång till materialet och varit med och utformat helheten.
Serierna som presenteras är mycket snävt sammansatta och det hade varit fascinerande att se gränserna luckras upp lite, till och med upplösas ibland. Även verkens storlekar är väldigt statiska och följer en lite förlegad tanke om att fotokonst måste vara stort och glassigt – här är samtliga verk bamsiga, minst en meter på långsidan. Varierade storlekar kunde ha gett helheten mer dynamik och spänning, och vissa fotografier skulle i själva verket vinna på att vara mindre och därmed mer intima. Tankarna går till den svenska fotografen JH Engström eller till tyska Wolfgang Tillmans som likt Bremer arbetar mycket mångsidigt, men som är betydligt mer experimentella i sin editering och installering. I Velocity skulle man till exempel gärna se allra minst det dubbla antalet bilder ur Helsinki by Night-serien: mycket mer, men i mindre storlek, kanske upphängda i ett kluster på ett lite punkigt sätt.
Spännande, rörande
Bland de många serier som Bremer inklu
I Velocity skulle man till exempel gärna se allra minst det dubbla antalet bilder ur Helsinki by Night-serien: mycket mer, men i mindre storlek, kanske upphängda i ett kluster på ett lite punkigt sätt.
derat i Velocity finns det många som är spännande eller rörande. Den lite krasst namngivna Afrika ackompanjeras av en presentationstext i vilken postkolonial teori lyser med sin frånvaro, men som är livsbejakande och vänlig. På ett sällan skådat sätt förmedlas denna textens optimism i fotografierna, som faktiskt är alldeles underbara med vackert ljus och makalösa färger. Det här är bilder man skulle vilja se publicerade i en liten vackert utförd fotobok, kanske utgiven av något ansett europeiskt förlag för fotoböcker.
I själva verket finns det i Bremers arkiv material nog för ett flertal böcker av internationell klass, för det råder ingen brist på starka fotografier som man som betraktare gärna vill återkomma till. Bland annat är det lilla som visas ur Bremers serie om sin familj starkt material. Var och varannan manlig dokumentärfotograf har tagit (och ställt ut) bilder på sina alldeles nyfödda barn, men Bremers diptyk Oskars födsel (2002) hör till det allra mest rörande som producerats inom denna lilla genre – hårt men ändå mjukt.
Att Bremer har en alldeles speciell förmåga att fotografera människor är uppenbart från början till slut i Velocity, vare sig det är fråga om fulla ungdomar, nära vänner eller nyfödda barn. Personerna i fotografierna avbildas på ett humant sätt, och till skillnad från så många andra dokumentärt inriktade fotografer förfular och ironiserar Bremer inte. En vass men godhjärtad fotograf framträder.