Bomber eller babylådor?

– Där, utbrister någon. Alla vänder sig bort från monumentet där Abraham Lincoln sitter med allvarlig blick och vakar över nationen. Händer pekar i stället mot Washingtonobelisken i andra ändan av parken och de små prickar som nätt och jämnt går att identifiera mot en molnbeklädd himmel.

Jublet stiger när prickarna blir större och så småningom går att identifiera. Det är kustbevakningens helikoptrar som surrar sakta över oss medan presidenten från talarstolen samtidigt skildrar historier om kustbevakarnas hjältemodiga insatser för nationens trygghet.

Den följande överflygningen görs av mer hotfulla plan. Det går undan när ett B-2-bombplan, eskorterat av två jaktplan, sveper över oss fortare än det dova mullret från motorerna kan följa med. B-2- bombaren ser ut som en triangulär futuristisk fluga på himlen. Priset på ett plan rör sig kring två miljarder dollar. Det har en vingbredd på 50 meter och kan bära 80 konventionella bomber som väger 230 kg var, alternativt 18 atombomber som var och en väger över ett ton. Planet är specialbyggt för att inte upptäckas av radar.

När dödsmaskinen försvinner i horisonten ljuder The Cults sång ”Peace Dog” i mitt huvud, framför allt dess refräng som uppmanar det klassiska amerikanska B-52 bombplanet att ”släppa ner sin kärlek över oss”. Det berömda fotografiet av napalmflickan i Vietnam sveper över min näthinna.

Jag rycks tillbaka till verkligheten av de taktfasta ropen USA – USA – USA som nu skallar runtomkring mig. Folkmassan är exalterad. Stolt.

Jag tror inte nödvändigtvis på en rosenröd dröm om en värld utan militärer, och har man en försvarsmakt är det väl logiskt att utveckla ett så effektiv stridsmaskineri som möjligt. Men jag kan inte undvika att bli illa till mods när ett land som vunnit många fler Nobelpris än Storbritannien, Frankrike och Tyskland sammantaget väljer att på sin självständighetsdag fira sin kapacitet att döda människor.

Jag funderar på hur motsvarande fest skulle se ut i Finland och inser att överflygningar inte är det bästa sättet att fira babylådan, den avgiftsfria högskolan eller den för alla tillgängliga cancervården.

Nu var ju självständighetsfesten i år en show som regisserades av president Trump, och folkmassorna runtomkring mig var nästan uteslutande hans anhängare. Men i ett vidare perspektiv verkar amerikanerna själva fundera i växande utsträckning på sin relation till hemlandet. I en utfrågning som publicerades för två veckor sedan anmälde 47 procent av de utfrågade att de är extremt stolta över sitt land. Det är den lägsta siffran sedan Gallup inledde sina förfrågningar för 18 år sedan. 2003 var siffran omkring 70 procent.

Personligen upplever jag det som ett sunt tecken att siffran kommit ner. Inget land är perfekt och en kritisk förhållning till hemmanationen är en förutsättning för utveckling. De senaste dagarna har den kvinnliga fotbollsstjärnan Megan Rapinoe på ett lysande sätt visat hur man kan älska sitt fosterland och samtidigt kritisera det. Det borde vara en självklarhet, men i USA är det inte så.

Tillsammans med sina lagkamrater i landslaget stämde Rapinoe det amerikanska fotbollsförbundet inför VM i Frankrike för att få lika lön som herrarnas landslag. I protest vägrade hon sjunga nationalsången inför VM-matcherna, trots att hon stod iklädd nationströjan beredd att ge allt för en amerikansk triumf. Under segerparaden i New York på onsdagen förklarade hon hur skönt det är att vara hemma i USA, fast hon redan anmält att hon inte ämnar besöka Vita huset så länge Trump är president.

USA behöver en mer mångfacetterad definition av patriotism. En som inbegriper en acceptans av kritik och som bygger på annat är militär makt. Om vi kommer at se en sådan är en helt annan femma.

”Jag kan inte undvika att bli illa till mods när ett land som vunnit många fler Nobelpris än Storbritannien, Frankrike och Tyskland sammantaget väljer att på sin självständighetsdag fira sin kapacitet att döda människor.”

JURI VON BONSDORFF HBL:s medarbetare, bosatt i Washington DC