Äktenskapshelvete i nazibrunt
Översten är en skarpskuren karikatyr av manlig makt, brutalitet och ynkedom. Överstinnan är till en början infantil, plikttrogen och tokförälskad och låter sitt liv dikteras av den tyskvurmande översten. Rosa Liksoms senaste bok är en äktenskapsroman och en studie i nazism.
ROMAN
Rosa Liksom
Överstinnan (Everstinna 2017, övers. Janina Orlov) 2019
Det måste vara något slags romanrekord i himlar. Gryningshimlar, skymningshimlar, natthimlar och grå dagrar. Det blir kanske så när färden går längs transsibiriska järnvägen från Moskva till Ulan Bator, och städerna tycks tävla i färglöshet och slätterna och skogarna bjuder på samma gråbrunskala mil efter mil. Den unga finskan och den medelålders ryssen, med olika språk och världsåskådningar i bagaget, hamnar i samma tågkupé på resan genom Sibirien i Rosa Liksoms prisade roman Kupé nr 6 (2012).
I hennes senaste roman Överstinnan – även den lyhört översatt av Janina Orlov – finns det långt färre himlar i myrarnas, skogarnas och sjöarnas norra Finland, men liksom i den tidigare romanen en kvinnlig huvudperson och en manlig biperson. Den unga auktoritetstörstande flickan som börjar i scoutrörelsen, tar steget över till de finska fascisterna under Vihtori Kosolas ledning, lämnar dem i vredesmod, men bara för att kasta sig armarna på den framväxande nazismen. Och Översten – en skarpskuren karikatyr av manlig makt, brutalitet och ynkedom. Att de ska bli ett par finns inskrivet som en tragisk förutbestämmelse i hennes kropp. Att de ska utveckla en sjuk bindning finns i relationen som ett vilande virus som med tiden bryter ut med katastrofal utgång för henne.
Med Himmler i bastun
Men romanen är så mycket mer än ett skakande relationsdrama, den är ett stycke finsk 1900-talshistoria, svepande, bitvis uppsluppet återgiven genom den troskyldiga berättarens ögon.
Rosa Liksom närmar sig ibland Carl Henning Wijkmarks exempellösa debut Jägarna på Karinhall (1972), en virtuost burlesk skildring av de brant dekadenta festligheterna på den morfinberoende Hermann Görings jaktslott Karinhall. Wijkmark skruvade några extra varv på satiren i skrönan över den depraverade partykulturen vilket gav närbilderna drag av munter grotesk. Det är genomfört med en beundransvärd konsekvens. Liksoms skröna är med sitt långtidsperspektiv mer krönikeartad. En lång räcka bruna politiker och ideologer passerar revy. Och nazistiska dignitärer på blixtvisit – Himmler är en nervös bastubadare med långkalsonger och brillor.
1930- och 40-talet är en sårig tid i finsk historia, och de historiska ärrbildningarna är många, vilket för min del leder till vissa reservationer inför Liksoms metod. De historiska skedenas faktiska fasor flimrar bara förbi i den rapsodiska och lätt raljerande berättelsen. Hon klämmer in fortsättningskriget på mindre än trettio sidor. Texten flänger fram, och jag känner ett akut sug efter en annan sorts saklighet. En saklighet som ibland uppnås när den skrivande överger ambitionen att skriva just litteratur.
”Hemmets själ”, misshandlad och våldtagen
Berättelsen får sin färg av den till en början infantila, plikttrogna och tokförälskade huvudperson som låter sitt liv dikteras av den tyskvurmande översten. Hon ska vara ”hemmets själ”, vilket visar sig vara synonymt med underdånighet. Lönen för det
heter förakt för svaghet – sen kommer slagen. Det är då det händer, när de enskilda människoödena får spegla den kollektiva urspårningen och nattsvarta destruktiviteten. Grovkornigheterna, som lätt mister sin sälta när de kommer för ofta, är som bortblåsta. Prosan blir rak och kall: misshandel, våldtäkt, maktdemonstrationer, och den vämjeliga manliga ångern.
På det följer den systematiska förnedringen av den som redan förlorat all självkänsla. Vad återstår? Det självbedrägliga hoppet om att det ska bli en förändring, att det egentligen är synd om våldsverkaren. Medberoendet är ett faktum. ”När han då och då slagit mig, grät vi alltid tillsammans som småungar.” Det finns ett slut, men priset är otroligt högt: att bli galen, att bli intagen.
Himlen ljusnar till sist över henne som livet tillfogat så många sår i själen – skrivandet och den oväntade kärleken på ålderns höst läker. Att berätta om det som smärtar i landets och det egna livets historia är den enda möjligheten att återerövra livet och framtiden.