Stiltonosten orsak till brexit?
”Man behöver inte jobba med mänskliga rättigheter för att instinktivt veta vad som gick förlorat 2016. EU gav oss mera skydd, inte bara mot rasismen utan också mot brittiska högerregeringar,” skriver den brittiska författaren Afua Hirsch, med ghananska oc
PROSA
Postcards to Europe
Weidenfeld & Nicolson 2019
Vad säger engelska författare om brexit? Deras funderingar har samlats i boken Postcards to Europe. Det har blivit en stor samling finurliga och humoristiska skriverier som erinrar läsarna om vad de kanske själva brukade rafsa ihop på ett kort hem när vykort var ett vanligt sätt att kommunicera.
”Jag hörde aldrig till Europa tidigare… ibland uppskattar vi inte en identitetskänsla förrän det är för sent”, skriver Afua Hirsch på kortet betitlat ”A Piece of the Continent”.
”Varje land säger ursäkta, sorry, men sägs det lika ofta och i onödansom i Storbritannien där sorry betyder hello; jag hörde inte detdär; iväg med er! ” heter det i Rob Temples text ”What if Britain were to Disappear Tomorrow”.
Ian Rankins ”A Song for Europe”: ”När jag skrev min adress som barn började jag med gatunamnet, sedan staden, grevskapet och Skottland, följt av Storbritannien, Europa, Världen, Universum. Sammanhanget är viktigare för mig i dag än någonsin, jag skulle avsky om mina söner inte kunde göra det där…”
Vad minns vi från tidiga besök på den europeiska kontinenten? frågar författarna. Skilde sig livet där från vårt engelska liv och i så fall hur?
En del av de medverkande berättar och skrattar gott åt sina reaktioner; andra minns ledsamheter inom familjer som kommit långtifrån och bosatt sig i England. Själv känner jag faktiskt igen mina egna upplevelser ibland då det handlar om det England jag besökte som ung.
Författarna frågar: Tillhör vi Europa? Är vi i Storbritannien annorlunda?
De senaste årens kaos på de brittiska öarna har ju gett upphov till starka känslor som splittrat samhället och ofta skapat pessimism och en desperat önskan att med brexit ”bli bäst i världen igen”, som någon uttrycker det. Eller: ”Med brexit kan vi återfå vår världsroll…”
Den kända historikern Robert Andrews som nyligen gett ut en ny bok om Winston Churchill skriver i alla fall på sitt postkort ”How British History has Been Different from European History”, att många som tror på brexit inte anser att Storbritannien är förmer än andra europeiska länder, endast att det i grunden är ”politiskt och historiskt annorlunda”.
Stiltonost och rädsla för Europa
Liknande tankar framförs av Alain de Botton, författare till femton böcker, i texten ”Why the Fight is So Bitter”. Han menar att det inte i främsta rummet är en politisk eller ekonomisk fråga att lämna eller inte lämna EU, utan en kulturell angelägenhet. Debatten handlar om vad för sorts människor britterna är och borde vara, vilka värden de skall upprätthålla och tro på, ja hur de bör leva i landsdelar där invandrarna dominerar.
Hans uppdelning i ”det goda och det dåliga” i England respektive Europa känns igen av de flesta också om generaliseringarna är förlegade i dag. Det så kallat goda ute i Europa handlar om socialdemokrati, välfärd, kaféer, havsstränder, olivträd. Det dåliga är underliga språk, arroganta tyskar och fransmän, konstiga maträtter.
I England är det jäkla karlfolk, privatskolor, enfaldiga aristokrater, regniga skolferier, cricket, stiltonost. Det är lätt att ta ställning till och kritisera de dyra privatskolorna och de inte sällan regniga skolferierna, men stiltonost? Tja.
Men hur dessa exempel sedan påverkar brexit och vad de har att göra med utträdet ur EU kan man nog fråga sig. Jag kan bara föreställa mig att de Botton ville låta smått rolig. Han kom till England från Schweiz som 8-årig pojke och placerades i internatskola. Långt viktigare är det ju att sitta vid köksbordet – hans förslag – och fråga: ”Hur kommer det sig att vi britter är rädda för Europa?”
Främlingsfientlighet
Utträdet ur EU handlade ju som vi vet på flera håll i landet om främlingsfientlighet. Många hade blivit trötta på vad de ansåg att invandring och mångkulturalism lett till. Jag skulle gärna ha hört författarnas åsikter om det här men det är ett känsligt kapitel för författare som ju vill rikta sig till och skriva för en större publik.
Här finns i alla fall ett par författare som på grund av sin egen bakgrund berättar om engelsmän som kort efter att brexitomröstningen offentliggjorts ropade till dem på gatan: ”Ut med er!”
Yasmin Alibhai-Brown kom till England 1972 från Uganda där hon är född. Hon skriver för många utländska tidningar, deltidsundervisar vid Middlesex University och gav nyligen ut boken Exotic England. Hon kallar sitt postkort ”Discovering Europe”. EU-omröstningen var som ett vulkanutbrott, tyckte hon. Den engelska kanalen blev större, bredare, tills den blev en salt ocean man inte kunde ta sig över. ”Jag förstod till slut hur mycket EUländerna, språken, kulturen (…) betytt för mig. Farväl Europa”.
Yasmin Alibhai-Brown kände sig hemma ute i Europa och i London. Men nu? ”Storbritannien har inlett en tid av omänsklig intolerans och isolering (…) Jag förlorade ett hemland och känner mig bortkommen i det jag fann”.
Få tror på ljus framtid
Brexit sägs lova en ny ljus framtid, men få av deltagarna i boken tror på det. De flesta misstänker att valutgången handlade om nostalgi, längtan efter ett England som en gång fanns och var viktigt i världen. Afua Hirsch är på fädernet judisk och tysk, på mödernet från Ghana. Hon växte upp i det hon kallar en medelklassfamilj och har arbetat som både jurist och journalist. Hennes första bok Bri(tish) utkom vintern 2018. Hon har ofta fått höra att hon inte är brittisk i egentlig mening, det vill säga vit. Hon skriver: ”Man behöver inte jobba med mänskliga rättigheter för att instinktivt veta vad som gick förlorat 2016. EU gav oss mera skydd, inte bara mot rasismen utan också mot brittiska högerregeringar.”
Det är för tidigt att veta vad som nu händer och hur brexit kommer att se ut. Jag har svårt att vara överens med Andrew Roberts som är en av de få här som tvivlar på att det skulle vara besvärligt för Storbritannien att, som han uttrycker det, ”återvända till den öppna, självsäkra, generösa, risktagande relationen till EU bara för att vi inte längre vill att 60 procent av våra lagar kommer från Bryssel”. Han citerar fem århundraden av globala avtal ”då vi gjorde engelskan till världsspråk och drev handel på de flesta områden med varje land i världen”.
Good luck professor Roberts!