Finland är fortfarande ett friskt skatteparadis
SAMHäLLE Finland har varit ett framgångsrikt skatteparadis och är det fortfarande, trots många försök att nagga det i kanterna och rentav dränka det under fria marknadskrafters vågor. Vårt lands framgångssaga är ett resultat av skatteparadisets insatser, som bland annat garanterat utbildning och sjukvård för en imponerande majoritet av befolkningen.
Utan skatter, ett progressivt – det vill säga framstegsvänligt – beskattningssystem hade vi inte det Finland vi har i skrivande stund. Yle brukar visa någon av filmversionerna Okänd soldat självständighetsdagen till ära. Men den 6 december kunde spenderas genom att visa upp så mycket annat: hyllningar till vårt välfärdssamhälle, byggt med samtliga skattebetalares insatser; mot fattigdom, okunskap och sjukdomar, för ett mera jämlikt och rättvist medborgarsamhälle. ”Okänd skattebetalare” som komplement till krigsfilmer.
Jag är säkert själv en väldigt naiv och korkad person, som inte riktigt förstår sitt eget bästa. För jag tänker i all min enkelhet så här: det finns två slag av skatter, de vi betalar till stat och kommun (ja, nå, fortfarande betalar väl kring två tredjedelar skatt till folkkyrkan också, men det är en annan femma, en frivillig förenings- och försäkringsavgift) och de skatter vi betalar till företagare och firmor, den privata sektorn. Visserligen kallas de senare inte skatter, utan kostnader och vinster – men i slutändan blir de ändå – ofta – skatter i enskilda människors fickor.
De skatter vi betalar till stat och kommun är till för oss alla. Vi ingår i en helhet och även om vi inte personligen utnyttjar allt samhället har att bjuda på gör någon annan det. Och denna andra medmänniska sysslar i sin tur med något som kan komma eller kommer oss till del.
Jag betalar årligen försäkringsavgifter och borde väl i princip hoppas på att en massa saker skulle hända, för att jag skulle få full valuta för pengarna. Men i själva verket är jag varje år glad att inget katastrofalt hänt mig eller min blygsamma egendom.
Men då skatter betalas till stat och kommun är det ofta gnäll över att man betalar för sådant man inte behöver och utnyttjar (då man i själva verket borde vara lättad över att man inte behövt dra nytta av precis allt samhället ställer upp med).
Man – alltså jag – kan fråga sig varför vi hellre tycks betala skjortan av oss för sådant som i slutändan är vinst i privata fickor än skatt till stat och kommun – som innebär service, infrastruktur, framtidsmöjligheter och så mycket till. Hur skulle det vara med en ”teoretisk/möjlig” prislapp på allt det samhälleliga vi utnyttjar – inför skolåret via Wilma en symbolisk faktura; då man bilar ett vägavsnitt en skylt som avslöjar vad en vägtull kostade utan skattefinansiering; då man inhandlar varor i butik en alternativ prislista med tilläggskostnader för frakt med vägnätets finansiering inräknad, och därtill utgifter för ”lag och ordning”; då brandkåren kommer till undsättning först en prislapp under näsan på ”kunden”.
Jag är visserligen en rätt lågavlönad biblioteksanställd (vem som helst kan kolla vilka sorts summor det är fråga om) så min skattesats är allt annat än hög. Något kring en femtedel av inkomsten går till skatter, resten till uppehälle – bostad, mat, kläder, försäkringsavgifter, telefon- och nätabonnemang etcetera. Alltså täcker fyra femtedelar av lönen nettoutgifter för service, varor och löner samt mindre eller mer ”rejäla” vinster. Vinster, som med tanke på olika skatt till stat och kommun, inte bildar vårt gemensamma kapital vars användning vi i fria val har möjlighet att påverka eller säga vår åsikt om; så att det gemensamma bästa lyfts fram, och inte till exempel upptrappning av klimatförändringar och dylikt.
Trots att rötmånaden står på tröskeln vågar jag ändå referera till skatteförvaltningens senaste undersökning rörande medborgarnas inställning gentemot skatter. Enligt den betalar nästan 80 procent gärna sina skatter och hela 96 procent anser att beskattningen är viktig, för att den gör det möjligt att upprätthålla välfärdssamhället. Så visst, Finland är fortfarande ett friskt skatteparadis, trots att klagosånger också hörs.