Pull, pull

Sommarlovet var oändligt och de två systrarna hjälpte till med mycket. En rolig uppgift var att ta slaskpåsarna och ro ut på Lindöviken. Pull, pull lät det när påsarna fylldes med vatten och sjönk.

Min mamma rodnar fortfarande när hon sextio år senare minns efterkrigstidens avfallshantering. Pull, pull, problemet var löst.

I dag sorterar Tenalatrakten kompost, glas, papper, kartong. Den här sommaren lärde sig barnbarnen dessutom tvätta och samla de tiotals plastburkar släkten dagligen äter fil och yoghurt ur. I bakgrunden den redan vardagliga, ändå ofattbara insikten att om vi inte slutar slösa med jordens resurser så går vi under. Den får trettonåringens ögon att tåras en av de vackraste kvällarna. Till all tur är det herbariet som stressar följande minut, men barnets sårbarhet har redan hunnit öka min.

– Det löser sig, försöker jag lugna oss båda, som en förälder ska göra. – Se bara hur alla redan talar om den cirkulära ekonomin. Alla ni barn älskar redan att köpa secondhand och affärslivet inser hur trendigt det är med hållbarhet!

Tillbaka i Helsingfors kommer väninnan på besök. Hennes son blev samma dag frisläppt från ett schweiziskt häkte. Han hade samlat en grupp aktivister som reser runt Europa och hopar kolhögar utanför bankernas glasdörrar. De stora bankerna borde sluta stöda företag som ökar koldioxidutsläppen, menar de.

– Men vad händer här på er gata, undra hon. – Där står flera enorma avfallscontainers som fylls av både möbler och skräp?

Nej, vi har inte märkt något, men dottern tar genast cykeln för att kolla läget. Hon kommer snart tillbaka med två felfria pinnstolar från 1950-talet.

– Där finns bord och stolar i helträ, säger hon, och sängar, elektronik, brädor, slask. Allt osorterat huller om buller!

Stadens hyreslägenheter i Kottby ska renoveras, hade en granne förklarat. Husbolaget vill göra det billigt, såklart. Sända till återvinningscentralen, nej varför det?

Pull, pull. Ut med allt och se det försvinna. Från vattenkokare till fönsterramar av ett virke som aldrig längre kan växa i våra skogar, eftersom träden och luften är annorlunda.

Några unga från Arabia har hittat hit i augustikvällen och plockar glada åt sig mattor och hyllor. Men det är inget mot de mängder som bara förstörs.

Nej, mänskligheten kommer inte att klara det här spontant. Samma husinvånare som lydigt diskar sina yoghurtburkar tömmer lika snällt hela sin källare utan att sortera. Samma regering som säger att klimatfrågan är av högsta prioritet vacklar då det gäller klimatpanelens rekommendationer om markanvändning.

Om femtio år tycker vi att glappet mellan ord och handling var omoraliskt och obegripligt, men om femtio år är det för sent.

Jag är beklämd och gnatar om att det borde ha blivit straffbelagt för länge sedan att förstöra trä.

Men väninnan är upprymd, vilka fina pinnstolar, vilken otrolig ungdom. Och dottern försöker lugna mig, som barn ska göra. Det löser sig, se bara hur alla redan talar om den cirkulära ekonomin.

”Samma husinvånare som lydigt diskar sina yoghurtburkar tömmer lika snällt hela sin källare utan att sortera.”

ANNA ROTKIRCH är forskningsprofessor vid Befolkningsförbundet.