På Dovrefjell skyddas tundrans specialdjur
När snötäcket blir tunnare och nya arter vandrar in drabbas specialanpassade arktiska djur som fjällräv och vildren hårt. I Dovrefjell i Norge arbetar man för att bevara den nordiska tundranaturen. Ett besök i fjällområdet är som ett kliv tillbaka i tiden
Klimatförändringen är det största hotet mot specialanpassade arktiska arter som fjällräv (bilden) och vildren, akut hotade i Skandinavien. Milda, snöfattiga vintrar påverkar lämmelpopulationerna negativt, och i och med att lämmeln är en nyckelart i fjällen drabbas hela ekosystemet.
I Dovrefjell i Norge jobbar man för att bevara ett intakt, vidsträckt högfjällsekosystem, med dess säregna arter.
På en snölega högt uppe i fjällsluttningen syns 13 mörka prickar. Kikaren avslöjar att prickarna har massiva horn, korta, kraftiga ben och en vidunderligt tjock, tovig, mörkbrun päls.
Flocken har sökt sig till snölegan, för den upplever julitemperaturen i den norska bergskedjan Dovre i Trøndelag som för het. Det är modiga sex grader och blåser 12 sekundmeter nordlig vind. Men är man anpassad för att klara 70 minusgrader kan den korta lappländska sommaren ibland kännas påfrestande.
Djuren som vältrar sig i snön är myskoxar, tillsammans med vildrenen de sista av de stora urtidsdjuren. Scenen är som ett hopp tiotusentals år bakåt, till istiden, då myskoxar höll till i Skandinavien sida vid sida med mammutar och ullhåriga noshörningar.
När klimatet blev varmare minskade myskoxarna i antal och pressades norrut. De sista naturliga populationerna finns i dag på Grönland och i nordligaste Kanada.
De flockar som huserar i de norska fjällen, sammanlagt ungefär 250 individer, härstammar från tio myskoxar som flyttades från Grönland strax efter andra världskriget. Myskoxen introducerades som jaktvilt, men klarade sig så bra och blev så populär bland naturfotografer och andra fjällturister att den numera är symbolen för det omgivande naturskyddsområdet, DovrefjellSunndalsfjella nationalpark.
Svunnen värld
Den uråldriga tundraarten, trots namnet närmast släkt med geten, är inte ett helt opassande ansikte utåt för nationalparken. Den bildades år 2002, delvis på ett tidigare militär- och gruvdriftsområde, i syfte att restaurera och bevara den nordiska högfjällsnaturen.
– Dovrefjell är ett av de sista intakta tundraekosystemen i Norden, med de nyckelarter som hör hemma här, säger Erlend Furuhovde på Norsk villreinsenter, som samarbetar med den biologiska forskningsstationen i området och jobbar för att bevara områdets vildrenar.
Det handlar alltså om hjordar av vilda fjällrenar, som på många andra håll i Skandinavien antingen utrotats eller tämjts. Trots att det finns några tusen vildrenar i det nästan trädlösa Dovrelandskapet ser de flesta besökare aldrig en skymt av dem. De skygga djuren ger sig av vid minsta tecken på människokontakt, och lägger genast flera kilometer mellan sig och besökaren.
I området finns också högfjällens fåtaliga rovdjur: järven, fjällräven, jaktfalken, kungsörnen och ibland fjällugglor som sällsynta gäster. Ringtrastar häckar högt uppe i fjällbranternas blockmarker, där de ofta har sällskap av knarrande fjällripor med dunbeklädda fötter. På fjällhedarna kan man stöta på nervösa fjälloch ljungpipare med ungar.
– För fjällnaturens mångfalds skull är det viktigt att bevara större enhetliga områden. På andra håll har slalombackar, skjutfält, nya vägar och byggandet av fritidsstugor lett till en fragmentering av arternas livsmiljöer, säger Erlend Furuhovde.
Beroende av snön
Han lyfter ändå fram ett annat hot som vildrenscentret och den biologiska stationen uppfattar som betydligt allvarligare. Vintrarna har blivit varmare och snöfattigare, vilket påverkar olika arter på olika sätt.
Under vintern är vildrenen till exempel beroende av lav, som den krafsar fram under snön. Vildrenens klövar är rentav specialanpassade för ändamålet: de blir spetsigare till vintern för att underlätta grävandet.
– Men om det turvis är varmt och turvis är kallt, som det ofta varit de senaste vintrarna, bildas ett istäcke över laven som renens klövar inte kommer genom. Om det regnar i januari och därefter fryser på bildar isen en sådan pansarplatt att man behöva minst en yxa för att komma genom. Renarna magrar, får dåliga tänder och dör småningom bort. Det här märks tydligt exempelvis på Svalbard just nu, säger Furuhovde.
Utifrån naturdokumentärer kan man ibland få bilden av att djur som
lever i arktiska förhållanden för en ständig överlevnadskamp mot det kyliga klimatet, men på sätt och vis är det tvärtom. Djuren ser ut som de gör, och beter sig som de gör, på grund av en flera miljoner år lång specialanpassning, där kyla och snö utgör fundamentala livsvillkor. Det är inte de hårda levnadsförhållandena som skapar problem, utan snabba och oförutsedda förändringar där evolutionen inte hinner med.
Fjällräven utsatt
Fjällräven, i dag en av Skandinaviens fåtaligaste djurarter med under 300 individer i Norge och Sverige, är ett paradexempel på arktisk anpassning. Fjällräven klarar sig långa perioder utan mat, och kan trots sin ringa storlek vandra tusentals kilometer på jakt efter föda. Nyligen skrev bland annat Dagens Nyheter om en ung fjällrävshona som vandrade över 3 500 kilometer från Svalbard till Kanada på 76 dagar.
Till vintern får det lilla hunddjuret en snövit, isolerande vinterpäls som gör att den utan problem klarar temperaturer på under 40 minusgrader. Till och med trampdynorna har päls.
Men det här är inte till nytta om vintrarna är varma och snöfattiga. I så fall ger den vita pälsen inte kamouflage, tvärtom. I takt med det mildare vädret har också rödräven spridit sig till allt högre höjder. Konkurrensen är så konkret den kan bli: den betydligt större rödräven tar fjällrävens mat, revir och dödar sin mindre släkting om den får tag på den.
Lämmeln är nyckeln
Fjällräven äter i praktiken allt som går att äta, men är ändå beroende av de nordiska fjällens verkliga nyckelart, fjällämmeln.
– Lämmelpopulationerna är beroende av kalla och snörika vintrar. De lever större delen av sitt liv under snötäcket, äter kvarbliven växtlighet och föder ungar under snön, som fungerar som ett isolerande täcke. Om snön smälter så att gångarna fylls med vatten, eller om det bildas en isskorpa över vegetationen, kraschar lämmelpopulationerna. Det syns direkt i andra arters antal, säger Furuhovde.
Toppåren för lämlar har brukat komma i cykler på 3–6 år. Då vaknar hela fjällvärlden till liv, fjällvråkarnas, fjällugglornas, fjällabbarnas och fjällrävarnas antal stiger. 1970 inföll kanske det mest legendariska lämmelåret, då överskottet var så stort att lämlar rentav yrade omkring på gatorna i centrala Rovaniemi.
Under toppåren finns också rikligt med lämmelavföring och kadaver i den annars väldigt karga biotopen, vilket gynnar bakterier och svampar, som i sin tur innebär mat för insekter och spindlar, som äts av småfåglar.
Nu tyder forskning på att det cykliska förloppet i lämmelpopulationerna rubbats. Det är betydligt glesare mellan toppåren. Det här är ett stort problem för fjällräven, vars egen livscykel är kort, 7–8 år. Under rika lämmelår kan fjällräven få upp till 15 valpar, men under dåliga år är antalet noll. Infaller inga lämmelår på åtta år kan en fjällräv gå genom hela livet utan en enda kull.
Kräver snabba åtgärder
Men det finns hopp, menar Erlend Furuhovde. År 2005 grundades en avelsstation för fjällrävar på Saeterfjellet norr om bergskedjan Dovre. Fjällrävar som fötts på stationen har med viss framgång planterats ut i nationalparken, och lyckats föröka sig där. Samtidigt har man börjat med fjällrävsutfodring under lämmelfattiga år, vilket bland annat innebär att man placerar ut hundmat i högfjällsterrängen.
– Fjolåret var faktiskt ett bra år för fjällräven då 15 ungar föddes naturligt i området. Just nu utreds om det berodde på tilläggsutfodringen eller på lämmelförekomsten, säger Furuhovde.
På längre sikt är nyckeln enligt Furuhovde att på olika sätt försöka motarbeta klimatförändringen och dess effekter.
– Det är glädjande att det fokuseras på klimatfrågor och att diskussionen tas på allvar. Jag tror det finns en chans att bevara tundranaturen och dess arter, men det kräver åtgärder. Det kräver också att man för en diskussion om de ekonomiska aspekterna – turismen och naturbruket i fjällen – och hur de inverkar på miljön, säger Furuhovde.
Uppe på snölegan verkar det som om myskoxarna svalkat sig tillräckligt för den här gången. De är stora, tunga djur på uppemot 400 kilogram, men mestadels fredliga så länge man inte går för nära.
Trots sin storlek har de perfekt kamouflage i det brungröna tundralandskapet. Så fort urtidsdjuren lämnar snölegan för att beta i videsnåren är de osynliga.
Övriga källor: Norsk villreinsenter, Forskning & framsteg, WWF, www.fellesfjellrev.se.