Split är en stad med karaktär
Split är inte bara kulturens och palatsernas stad. Det är människorna och maten som skapat dess karaktär. Staden är dessutom en bra utgångspunkt för den som vill uppleva en av världens vackraste skärgårdar.
Split är en pulserande och livlig stad, med patina och atmosfär som blandar gammalt och nytt på ett spännande sätt. Staden är praktiskt taget byggd inuti ett romerskt palats, och är med på Unescos världsarvslista. Det var här den romerske kejsaren Diocletianus i slutet av 200-talet efter Kristus började bygga sitt gigantiska byggnadsverk på fyrtiotusen kvadratmeter, bestående av tempelbyggnader, bostäder och förråd. En stad i staden som i dag är det stora lockbetet för besökare från hela världen.
Jag sitter i skuggan under ett valnötsträd i Växjödottern Nilla Axelsson Siriscevics trädgård och pratar om den kroatiska livsrytmen, ”pomalo”, som ungefär betyder, ta det lugnt. Hon bjuder på ett glas vin från den egna vingården medan hon plockar fram sin fiol.
Den hundrasjuttio mil långa kroatiska kustremsan med över tusen öar är en upplevelse utan motstycke. Öarna ligger i dubbla och tredubbla rader med skyddande fjärdar. Arkipelagen Kornati är en egenartad skärgård med karga öar av ljus kalksten. Här bryts tystnaden bara av vindens sus och vågornas skvalp, och då och då av några bräkande får.
Tillbaka i Split slår jag mig ned på Kala Caffe, inne i Gamla stans palatsområde intill den Gyllene stadsporten. Den lilla terrassen blir ett perfekt andningshål i väntan på guiden Dino Ivancic, som ska ta mig genom källarvalven under kejsaren Diocletianus palats. Vi startar vår stadsvandring med ett besök på grönsaksmarknaden intill Silverporten.
– Vi känner alla bagaren, slaktaren, fiskaren och bönderna varifrån vi hämtar våra råvaror. God mat är viktigt för oss och därför håller vi våra lokala producenter högt, säger Dino Ivancic.
Jag får smaka på en fritule – kroatiska frityrbollar doppade i apelsin, citron och russin – innan vi beger oss ned i källarvalven.
En skattgömma
I Split finns tydliga spår från olika tidsperioder sedan mer än 2 000 år, där bland annat greker, romare, ottomaner, bysantiner, jugoslaver, italienare och österrikare har satt avtryck både i byggnadsverk och i matkulturen.
– Palatset var min lekplats när jag var liten, men byggd på verkligheten, säger Dino Ivancic och pekar på inspelningsplatsen där drakrummet från ”Games of Thrones” är inspelat.
– Valven, pelarsalarna och de trånga gränderna satte fart på vår fantasi. På den tiden fanns knappast några turister här, så vi hade palatsområdet för oss själva.
Genom århundraden har stadsbefolkningen inne i palatset dumpat allt möjligt nere i valven. Det var först år 1952, när man började gräva ut, som det visade sig vara en skattgömma som fyllde tre museer med konstföremål.
Efter svalkan inne i palatsets tjocka stenmurar stiger jag ut i det starka vita ljuset. I den brännande hettan tar jag en promenad längs med överfyllda kaféer vid hamnen Riva. Jag fortsätter genom pinjealléerna bort till viken Kasjuni, vid foten av berget Marjan för ett dopp. Jag ser några ungdomar spela picigin, ett populärt strandspel. Här ligger också en unik kyrka, Saint Jerome, med uthuggna rum i berget.
Inga flugor
Nästa dag blir det ett tidigt besök på fisk- och skaldjursmarknaden intill Bronsporten. Här träffar jag Danijela Letica som flyttade ned till Kroatien efter Balkankriget som tonåring och som nu driver egen resebyrå i Makarska söder om Split.
– Den här fiskmarknaden är unik. På grund av svavelkällorna från marken under oss finns det inga flugor här och heller ingen fisklukt,.
Hon ger mig några värdefulla tips inför kommande utflykter.
– Du måste besöka piratstaden Omnis (Omiš) vid floden Cetina, byn Zadvarje söder om Split, som har en lokal marknad med en atmosfär av det ursprungliga Kroatien, och så halvön Pelješac med sina ostronodlingar och vinodlingar som producerar landets bästa rödvin Dingac.
Från grannrestaurangen hör vi en smäktande manlig sångröst, som visar sig vara en av artisten Oliver Dragojevics mest populära sånger, ”Moj Galebe”, som betyder ”Min fiskmås”. En passande titel medan jag betraktar dessa vita fåglar svävande över stadens kalkstensbyggnader, som lyser ockragula i det mjuka eftermiddagsljuset.