Helsingfors är roligare än Stockholm

Jag märker att en åsikt har formats i mig den senaste tiden, som bara förstärkts sedan jag kom hem till Helsingfors efter semestern.

Nämligen: Helsingfors är en roligare stad att bo i än Stockholm.

Drömmen har ju alltid funnits: att bosätta sig, kanske något år, i Sverige. Hälften av alla finlandssvenskar tycks ju göra det.

Sverige: alltid lite vackrare, lite mer skimrande, eller – för att citera Kjell Westö ur minnet – som den där tjejen på discot som man inte vågade bjuda upp. Brukar det heta. Men på senare år, och det här märker jag varje gång jag är på besök i Stockholm och talar med vänner, har Sveriges huvudstad blivit kyligare.

Kommersiella krafter har helt och hållet tagit över centrum, biblioteken stänger eller hotas, bostadsbristen är katastrofal, all mark ägs av privata bolag. Och nu stänger gamla kulturinstitutioner – som Kägelbanan på Mosebacke – för att grannar klagar på oljud.

Stockholms innerstad blir allt rikare och allt vitare. Och allt tråkigare.

Helsingfors har sina beskärda problem, det är klart (jag ska inte börja tjata om elscootrarna igen). Men har man bott här i tjugo år är utvecklingen ändå framför allt positiv. Busholmen byggdes enligt stadens numera etablerade sociala bostadspolitik: lyxvåningar skulle blandas med subventionerade hyreslägenheter. Man kan ha åsikter om hur vackert det blev, men att en stad kan – eller vill – göra så här i dag är inte självklart.

På senare år har tillgången till bad och bastu exploderat, och alla spontana evenemang tyder på att den byråkrati som så länge varit ett problem håller på att luckras upp.

Jag läser i Helsingin Sanomat om hur stadens marknadsföringsbolag numera flyger in mikropåverkare från hela världen till en lägenhet vid Tölöviken och låter dem bo gratis i en vecka – i utbyte mot instagramexponering och gratis youtube-omnämnanden. För tio år sedan hade det kunnat slå slint (och kan säkert fortfarande göra det, en grå novembertisdag i Helsingfors är inte sexig) men det säger något om ett slags självförtroende som staden numera har.

Det nya stadsbiblioteket står dessutom som ett monument över att allt utrymme i staden inte är bortslumpat till marknadskrafterna. Ja, man skulle nästan vilja utbrista i en lovsång. Men häromdagen fyllde jag år och vi hamnade, i slutet av kvällen, på en karaokebar på Annegatan.

Underbart stimmig stämning, många sjöng otroligt bra, en ung tjej lät precis som Adele, en annan var från Göteborg men hade bott i stan och lärt sig finska – nu sjöng hon Kari Tapio. Turister, stadsbor, stammisar.

Allt var fint och rörande, tills två killar med Soldiers of Odin-jackor kom in.

På sätt och vis, kunde man tänka, är de också en del av det brokiga myllret som betecknar en modern storstad men det säger något om ett slags självförtroende som staden numera har (eller inte har, skulle cynikern säga).

Problemet är att hela deras existens handlar om att de vill döda just den mångfalden. Vi tog våra rockar och gick ut.

”På senare år, och det här märker jag varje gång jag är på besök i Stockholm och talar med vänner, har Sveriges huvudstad blivit kyligare.