Båtlivet ska vara säkert för alla

SJöVETT Jag har kört motorbåt av varierande slag från 1950. Min nuvarande fiskaretyps båt är från 1960 och gör sju knop. Med den rör jag mig från Norra hamnen ut i Helsingfors skärgård från Söderskär till Kytö. Det är numera ett farligt nöje på grund av det stora antalet ”muskelbåtar” och segelbåtar som trängs i farleder och sund.

Med sju knop har man ingen chans att undfly mastodonterna i 30 knop eller de segelbåtar som vid planerat möte plötsligt går över stag rakt framför stäven. Min båt rullar hårt för svall, muskelbåtarna passerar på cirka tio meters avstånd och svallet måste mötas med dikt 90 grader. Annars kan jag slängas omkull och skadas.

Väjningsreglerna i HBL (6.8) verkar vara okända för de flesta. En muskelbåt kom från babord (vänster) i faret SveaborgBrunnsparken. Jag kom från Södra hamnen i farleden mellan Sveaborg och Långören. Trots mina i tid avgivna ljudsignaler väjde muskelbåten inte och passerade några meter från min bog. Besättningen på den höga bryggan vinkade och skrattade. De var stora och behövde inte beakta mig. Jag var hela tiden beredd att stoppa för att undvika kollision.

Samma inträffade i farleden mellan Sandhamn och Stora Mjölö, där i stiltje en stor segelbåt utan segel och för motor vägrade väja trots ljudsignaler. Kaptenen visade med handen att han hade förkörsrätt i farleden gentemot mig som korsade den på väg till Västertokan. Mången segelbåt med seglen hissade, men för motor förstår de inte att de är en motorfarkost med väjningsskyldighet. Föreskriven signal i masten har jag aldrig sett.

Även andra nära ögatincidenter har inträffat, vilket övertygat mig om att båtförarna inte kan de mest elementära sjövägsreglerna. Statistiken berättar bara om de svåraste olyckorna. Attityden är ”jag är stor och snabb, undan ur vägen”. Enda sättet att undvika olyckor med dödlig påföljd är därför ett ”båtförarkort” med skriftlig examen i sjövägsregler. Frivillighet leder ingenstans. Kortet skall inte kopplas ihop med navigationsteori och sjökortsläsning. Muskelbåtarna navigerar ändå med sin automatiska navigationsutrustning.

Det är de politiska myndigheternas sak att bestämma vilken instans som skall utfärda en båtförarlicens och vilken typ av båtar det skall gälla. Justitieminister AnnaMaja Henriksson är här central. Båtklubbarna har sina välutarbetade kurser, men de når bara dem som annars också har sjövett. Tyvärr behövs det precis som i landsvägstrafiken ett tvång för att göra båtlivet till ett tryggt nöje för alla dem som vill njuta av vår vackra skärgård.

PETER ELG

skärgårdsskeppare, underlöjtnant i marinen (res.), Vanda