Då Sverige och Finland gick skilda vägar
Ahlanders bok är en välskriven och nyttig påminnelse om ett skede, som i Sverige tyvärr är nästan helt bortglömt och i Finland rätt okänt, då vad som var kvar av kungariket och det nya storfurstendömet gick skilda vägar.
■ Sverige har under de senaste 300 åren genomlevt två mycket allvarliga kriser och ytterligare en situation som mycket väl kunde ha blivit lika allvarlig.
Efter Karl XII:s död 1718 och det tjugoåriga kriget med nästan alla Europas stater stod garnisonsstaten Sverige utan effektiv ledning och var dessutom bankrutt. Det som räddade landet den gången var kanske inte minst armén som sedan det trettioåriga kriget och alla Karl XII:s fälttåg fortfarande åtnjöt viss respekt. Men freden i Nystad 1721 var dyrbar, trots att den inte hotade rikets kärna. Under ledning av Finlandsfödde Arvid Horn lotsades riket på 1720och 1730-talen tillbaka till något slags normalitet.
Efter Molotov-Ribbentroppakten 1939 och Tysklands ockupation av Danmark och Norge i april 1940 var Sverige kringränt och i praktiken, också för försörjning med livsviktig import, prisgivet åt tyska nycker. En tysk ockupation hade när som helst kunnat inträffa. Den upprustning som i senare skeden av andra världskriget resulterade i en något mera effektiv krigsmakt hade just påbörjats. Regeringen Per Albin Hansson tvingades ge efter för tyska krav som var komprometterande för neutralitetspolitiken. Sedan operation Barbarossa inletts i juni 1941 lättade trycket.
Men den allvarligaste krisen var givetvis kriget 1808-1809 som ledde till att Finland besattes, statskupp i mars 1809 då Gustaf IV Adolf avsattes, en ny och för tiden radikal författning och den förödmjukande freden i Fredrikshamn i september 1809, varigenom den över 500 år långa riksgemenskapen upplöstes.
Det är historien om denna katastrof – som kanske med en mindre halsstarrig utrikespolitik hade kunnat undvikas – och Sveriges förvånansvärt snabba återhämtning som diplomaten och författaren Dag Sebastian Ahlander återger i sin nya bok ”Sverige vid avgrunden 1808– 1814”. Det är en välskriven och nyttig påminnelse om ett skede, som i Sverige tyvärr är nästan helt bortglömt och i Finland rätt okänt, då vad som var kvar av kungariket och det nya storfurstendömet gick skilda vägar. Att man i allmänhet inte alls känner till att landets territoriella integritet var hotad kan ju tillskrivas både den historielöshet som tyvärr präglar de flesta svenskar – men också att det nya avlånga Sverige blev en sådan framgångssaga att man lättare kunde glömma Fredrikshamn.
Omdömeslöst
Dag Sebastian Ahlander är inte nådig mot de män som ledde landet både före statskuppen och de 18 månader som följde innan den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte inträdde på scenen: ”en skrämmande brist på ansvarskänsla, lojalitet och politiskt omdöme”. Den ledande bland upprorsmännen mot det gustavianska styret, Georg Adlersparre, hade idéer hämtade ur tidens radikala fatabur men saknade uthållighet. Och den general som iscensatte arresteringen av kungen, Carl Johan Adlercreutz – från Kiala gård i Nyland – saknade politiska ambitioner. Kungens farbror Karl, som sedan skulle bli Karl XIII, var dessutom svag, sjuklig och utan legitima ättlingar.
I detta skede ingrep en ung löjtnant Carl Otto Mörner. Det hade, kanske inte helt onaturligt, alltsedan statskuppen funnits tankar på att närma sig någon av Napoleons segerrika marskalkar för att få en tronföljare som kunde återupprätta landets skamfilade ära. När Mörner bara några dagar efter det att den danskfödde nyvalde kronprinsen Karl August dött som kurir reste till Paris lyckades han genom kontakter få audiens hos Jean Baptiste Bernadotte, då på grund av missämja med kejsaren arbetslös.
Marskalken visade intresse för tanken. Men varför vände sig Mörner till just Bernadotte av de 19 marskalkar som då fanns? Och hur kom det sig att denne inte blankt avvisade tanken på att flytta till det avlägsna, kalla och lemlästade landet?
Det bästa valet
Att det blev just Bernadotte berodde sannolikt på att han under sina år som befälhavare för de franska styrkorna i norra Tyskland och i Danmark mött också svenska officerare och skaffat sig ett gott rykte både som administratör och för hur han behandlade fienden. Men hur kom det sig att han alls var intresserad av anbudet? Ärelystnad eller en insikt om att han och Napoleon, som ju varit förlovad med Bernadottes gemål, sedermera drottning Desideria av Sverige-Norge, knappast helt skulle kunna försonas? Eller kanske en känsla av att kejsarens välde passerat zenit?
Det märkliga är att valet av just denne marskalk nästan var det bästa man kunde göra. Av Napoleons sammanlagt 26 marskalkar, varav några stupade, skulle det nämligen visa sig att egentligen främst två hade påtagliga politiska talanger utöver sin militära förmåga. Den ene var således Bernadotte. Den andre var Soult, som under kung Louis Philippe (1830–1848) i olika omgångar skulle bli både, premiär-, utrikes- och försvarsminister.
Valet av Jean Baptiste Bernadotte till kronprins och sedermera långvarig kung (1818–1844), som givetvis ändå hade inslag av slump, skulle således visa sig vara ett lyckokast. Åren efter hans ankomst till Stockholm beskriver Ahlander med verv. Han tog snabbt befälet, vilket även den gamla svenska regimens män motvilligt fann sig i. Inte nog med att han på några få år lyckades återställa moralen i landet, och utan att offra särskilt många svenska soldaters liv, sälla sig till segrarna i det världskrig som Napoleonkrigen faktiskt var, tvinga Danmark att avstå Norge, samt grundlägga den ätt som alltjämt sitter i slottet i Stockholm.
Efter fredskongressen i Wien 1814–1815 tillhörde hans nya rike de som kom främst bland andrarangens nationer, men drog sig samtidigt efter 200 års europeiska alltmera dyrbara engagemang tillbaka från den europeiska scenen. Inte förrän Sverige, efter ytterligare 200 år, 1995 gick med i EU fick landet på nytt en tydlig europeisk dimension.
Bernadotte lyckades också behålla de goda relationer han till svenskarnas förundran och säkert i många fall ilska lyckades upprätta med arvfienden Ryssland. Mötet i Åbo 1812 med den ryske kejsaren är väl känt. Karl XIV Johans regeringstid utgör därmed ett undantag i den långa historia om mer eller mindre komplicerade relationer Sverige haft med Ryssland både före 1812, efter 1844 och ännu i dag har.
Beundran
Kontrasten mellan de två delarna i Dag Sebastian Ahlanders mycket läsvärda bok är slående. 1808–1810 ett rike på drift, förvirring, modlöshet och utan fast ledning, men 1811–1814 alltmera det motsatta.
I själva verket var kursen inte spikrak. Kronprinsen var i det Napoleonska väldets slutskede tvungen att manövrera åtskilligt för att till sist och med turen på sin sida uppnå sitt mål att s.a.s. ersätta Finland med Norge, vilket han nog, med viss rätt, trodde var avgörande för hans legitimitet. Att sedan unionen mellan Sverige och Norge inte kunde bli vad riksgemenskapen före 1809 var, är ju en annan historia.
För den som vill bekanta sig med dessa de kanske mest dramatiska åren i Sveriges historia och som har stark anknytning till Finland, är Dag Sebastian Ahlanders nya bok en välskriven, lättläst och spännande introduktion. Att han, som i biografin om Mannerheim för några år sedan, ibland hemfaller åt en nästan reservationslös beundran för den nya bokens centralgestalt förlåter man honom gärna. Likheten med huvudpersonen i hans förra bok är ingen slump.