Alma klev ut i dagsljuset – äntligen
HBL:s recensent besökte Flowfestivalen för att digga australisk ökenrock, och fick dessutom uppleva en ny Alma, en sympatisk Seinabo Sey och en Robyn som dansade in natten.
MUSIK
Flow-festivalen
Pond, Seinabo Sey, Alma, Tame Impala, Robyn
Flowlördagen drar i gång med bästa förutsättningar – skön värme och solljus som filtreras genom en tunn molnhinna. Köerna känns rimliga.
Som psykedelisk rockentusiast är det självklart att spana in australiska Tame Impala när det bjuds på det. I år har Flow lyckats få in även mindre kända Pond, från samma ökenstad, Perth. I det svarta tältet blir det, väldigt typiskt för genren, sextio-sjuttiotals rocktriogung invävt i en tjock matta av synthspår och delayekon. Allt fungerar felfritt, men kanske hade jag förväntat mig att det skulle lyfta snäppet mera än det gör i det här liveuppträdandet.
Då det börjar låta som indierock blandat med discofunk är det dags att dra mot huvudscenen för att spana in när Seinabo Sey gör entré. När hon drar i gång med Pretend hittar jag allt det jag sökte i svarta tältet. Ett medryckande groove och Seys samtidigt starka, sympatiska och ödmjuka sätt fyller luften kring huvudscenen.
Finlands enda rockstjärna
Den som garanterat är mest nervös inför sitt uppträdande är Alma, som är här för att presentera sitt debutalbum. Det känns aningen våghalsigt – ska hon endast spela låtar som ingen har hört förr? Hur ska det gå?
Alma håller fanan högt för rockstjärnelivet: skivinspelningar i Los Angeles, turnéliv och fester som aldrig tar slut. Hon är landets största rockstjärna, kanske för tillfället den enda, utan tvekan.
I fjol uppträdde hon i ett av tälten på festivalen, då inlindad i en imponerande lasershow. Nu får hon bokstavligen stiga ut i dagsljuset när solen börjar gå ner bakom huvudscenen.
Och fint låter det. Till skillnad från i fjol, då hon och tvillingsystern Anna, ”cyber twins”, ledde showen tillsammans, har Anna tagit ett steg tillbaka – i dag är det Alma show.
De nya låtarna är lovande, och varvas visst med material som vi har hört förr, så som Karma och Chasing Highs i aningen uppdaterade arrangemang. Karaktäristiskt hes drar hon medryckande igenom setet, med stark karisma.
Trots att få står på en huvudscen förrän de har givit ut sitt debutalbum, är Alma, med tio utgivna singlar och uppbackning av en skivbolagsgigant, inte precis ny. I dagens läge är ett album inget självändamål, och att Alma lovat skivan ”snart” i ett par år kan vara en kalkylerad säljstrategi. Samtidigt känns det som Alma gör på scenen och i sina låtar ärligt, som om det görs på hennes egna villkor. Imponerande!
Färggrant men tillrättalagt
När det blivit kolmörkt drar Tame Impala i gång, med ett stort wow. Den sjuttio meter långa skärmen, som ringlar sig tvärs över huvudscenen, fylls med kalejdoskopiska ljuseffekter där närbilder på sångaren och bandet då och då blandas in. Konfetti regnar över publiken.
Som diggare av bandets första skivor känns det ändå snudd på tradigt att höra låt efter låt från det mer synthbetonade nyare albumet Currents. Aningen mer jordnära var det på Ruisrock 2014.
Visst, allt är välbalanserad, groovig, stiliserad, art directorgranskad ökenrock – men ärligt talat lite väl tamt, tillrättalagt. Mera surr, fullt ös och utsvävningar skulle göra mycket. Bäst blir det i Elephant och med mera konfetti i hiten Feel like We Only go Backwards. Och visst blir det flera av de gamla låtarna efterhand.
Allsång i Södervik
Området kring huvudscenen är nu större än tidigare år och det känns faktiskt som om man har lyckats minimera köande och trängsel rejält. Med den gigantiska skärmen känns också det som händer på scenen nära då man står allra längst bak. Ljudet är perfekt mixat i alla uppträdanden. Bekvämare än så här blir inte ett festivalarrangemang.
Men svett och trängsel blir det i det så kallade röda tältet när alla till sist vill se Robyn. Hon drar i gång en teatralisk, fysisk show på en helvit scen. Bandet, även de i helvitt, ser ut som om de uppträdde i Eurovisionen under Abbas tid. Det hela tar fart med Indestructible. Efter det blir det krejsidans med Robyn och en vig dansarkille, svettigt som en klubbnatt i Berlin i en dryg halvtimme.
Tills det händer: alla jublar när synthspåret till Dancing on your own går i gång. I första refrängen slås strålkastarna i ansiktet på publikhavet, bandet tystnar, och vi alla sjunger med, melodiskt och för full hals. Sen stannar det upp och alla applåderar som om Robyn vunnit hockey-VM. Robyn ser uppenbart tagen och euforisk ut.
Tillsammans med avslutande Missing U och Call your girlfriend blir det uppenbart att powerlåtar om olycklig kärlek är nyckeln till att fylla en femsiffrig publik av lyrisk glädje. Det är ett universellt framgångsrecept, som Robyn bemästrar.