Netflix friar till publiken med en avklädd tsarfamilj
Netflix The Last Czars berättar historien om tsarfamiljen Romanovs slut som en hysterisk kavalkad av postmodern kitsch. Game Of Thrones sex- och blodsdrypande estetik blandas med den farligt lockande fantasibilden av Ryssland som ett exotiskt, pråligt, dekadent Andra. Historiker må rynka på näsan åt faktafelen men lägger man ribban lågt blir det underhållande camp.
TV-RECENSION
The Last Czars
Netflix
■ Då den brittiske satirikern Armando Iannucci, i sin film The Death of Stalin,beslöt sig för att inte tvinga sina engelsktalande skådespelare fejka ryska accenter utan låta dem tala naturligt, var det ett stildrag som väckte kritik men också beröm. För den som var van vid ”ryssar” som Ivan Dragos (som bekant spelad av svenske Dolph Lundgren) tjockt påstrukna Hollywoodbrytning kändes det annorlunda, kanske först ovant och orealistiskt men för många också mer autentiskt, mänskligt och mindre uppstyltat.
Då amerikanen Craig Mazin använde samma metod i sin hyllade Chernobyl för HBO hade redan en trend, i något modifierad form, etablerats. I stället för att som Iannucci ersätta den ryska accenten med ”neutral” engelska oavsett skådespelarens bakgrund valde Mazin specifikt ut en helt brittisk ensemble för att ändå ge en tilltänkt amerikansk publik en fläkt av ”gamla världens” exotism. De olika brittiska accenterna har länge varit ett populärt estetiskt drag för att ge samma prägel av arkaisk autenticitet åt allt från franska revolutionärer till antika grekiska gudar eller fantasy-krigare från George R.R. Martins Winterfell men att plötsligt höra den i en stiliserat Sovjetunions sunkigt socialrealistiska miljöer var tillräckligt annorlunda för att kännas intressant också andra gången det gjordes.
Ologisk sex
Netflix doku-drama The Last Czars sluter cirkeln genom att likaså byta ut den ryska accenten mot brittisk, men förlägga sin handling i ett Ryssland som mest påminner om ett fantasiland.
Och då syftar jag inte bara på det faktum att Ryssland, då Tsar Nikolaj II (i serien spelad av skotten Robert Jack) år 1894 tillträdde den ryska tronen, hade mer gemensamt med en gisten gammal feodalstat än ett europeiskt imperium på den moderna erans tröskel.
Att lista alla historiska missar och anakronismer som seriens skapare gör skulle kännas träigt och besserwisser-aktigt men en av mina favoriter är hur Tsargemålen Alexandra Feodorovna (Susanna Herbert) presenteras som strängt religiös och neurotiskt paranoid för att bokstavligen i nästa minut visas sensuellt tumla runt och nafsa på sin make bland sidenlakanen. Att en produkt med underhållningssyfte ruckar på realismen för att visa hud är verkligen ingen nyhet men här har man verkligen hamrat in sex på ologiska ställen tills det nästan påminner mer om den medvetet självironiska handlingen i en softcore-film, än om nämnda Game of Thrones cyniska spel med tittarsiffror.
Genuint berörande
Som nämnt är detta ett ”doku-drama” där de dramatiserade partierna varvas med svartvitt arkivmaterial och kända historiker som Simon Sebag Montefiore får komma till tals. Tyvärr förblir den historiska bakgrunden på Wikipedia-nivå: The Guardians Viv Groskop frågar sig, i en recension om möjligt ännu mer negativ än min, om detta är en dokumentär tänkt för människor som aldrig hört om vem Rasputin var eller som aldrig hört om vad Ryssland är.
Rasputin spelas i serien av Ben Cartwright och tillsammans med de andra skådespelarna hör han till seriens bättre behållningar: de gör ett respektabelt jobb med sitt underliga, ibland rent undermåliga material.
Några av de (påklädda) dialogerna mellan Jack och Herbert, då de med växande panik ser hur deras eget vanstyre och politiska misskalkyleringar håller på att måla in dem i ett dödligt hörn men reagerar genom att paniskt ta tillflykt
i sin egen kärlek till varandra (ännu en Game of Thrones-jämförelse kommer nästan objuden), är genuint berörande.
Även om en större del av den synbart höga budgeten med fördel skulle ha fått användas på mer gedigen bakgrundsforskning eller ett mer högkvalitativt manus så gör åtminstone de generöst satsade kostymerna och vackra, autentiska (ja, utom då Lenins mausoleum skymtar på Röda Torget redan år 1905) miljöerna och landskapen serien till en visuell njutning. Också då den inte skyltar med sina skådespelares kroppar.