Skräckfilmssommar med folklorekitsch

På de filmfestivalpitchningar jag deltagit i under de senaste åren har två genrer dominerat: apokalyptiska framtidsskildringar och skräckfilmer.

Det är ingen slump: när framtiden ter sig osäker och farofylld blir också manusförfattarna dystopiska. Det har lett till att skräckfilmen uppgraderats. Från att ha varit en filmens undervegetation riktad till en utvald publik med smak för chockeffekter, är skräckfilm korsad med drama nu välkommen i filmens finrum.

Plötsligt ses skräckfilm som ett utmärkt medel för att behandla till exempel rasism (Jordan Peeles Get Out!) eller en ung kvinnas vaknande sexualitet (Julia Ducournaus utmärkta Raw). Horrordramat blomstrar som det inte gjort sedan 1970-talet då filmer som The Shining, Exorcisten och Carrie nådde en publik utanför de inbitna skräckfilmsfansen.

Själv är jag skräckfilmsmakarens dröm eftersom jag hoppar högt för varje oväntad ljudeffekt och inte drar mig för att grabba tag i bänkgrannen om det blir för rafflande (ja, fastän jag har jobbat med film större delen av mitt liv är min inlevelseförmåga intakt).

Väl medvetna om min läggning ger de mer skräckfilmstillvända medlemmarna i min familj därför rekommendationer om vad jag kan se eller inte. På så sätt avråddes jag förra sommaren från att se Ari Asters debutfilm Hereditary, som jag i efterhand fick livfullt beskriven. Den lät fullkomligt genial. Därför tänkte jag inte låta något omtänksamt barn stoppa mig från att se hans nya film Midsommar.

Midsommar börjar lovande: Dani, en ung amerikansk kvinna i upplösningstillstånd, försöker få kontakt med sin bipolära syster, som skickat oroande e-postmeddelanden. Hon ringer omväxlande sin pojkvän, som pliktskyldigt svarar från ölrundan med sina manliga antropologistudiekompisar, och sin väninna, för att delge sin oro över att pojkvännen kommer att lämna henne.

Fel i sina farhågor har Dani inte men så inträffar katastrofen – hennes familj är i ett slag utplånad – och pojkvännen axlar motvilligt sitt ansvar. Bilderna är långa, ljuset dunkelt och huvudrollsinnehavaren Florence Pugh fullständigt hudlös i sin smärta. Filmen lever på hennes närvaro och utstrålning, vilket blir ännu tydligare när hon tränger sig på antropologigrabbarnas midsommarexpedition till deras svenska studiekamrats exotiska hembygd.

Det är nu filmen spårar ur: all den möda som lagts på att skapa laddning mellan Dani och hennes pojkvän upplöses i fascination inför den uppdiktade svenska folkloren. Filmens imaginära Hälsingland är filmat i Ungern, så solen står i zenit, vilket gör de svenska hedningarnas ljusa hår och vita kläder rent bländande. Öppet och gästvänligt bjuder de sina långväga gäster på ett midsommarfirande som är ett hopkok av asatrons mest frånstötande inslag, med blinkningar till sjuttiotalskultfilmen The Wicker Man.

Fotot är enastående och ljudarbetet magnifikt men dramaturgiskt är fallet lika högt som från ättestupan i filmen: det är slut på både motiv och motivation hos huvudpersonerna redan innan de sugs ut och förbrukas. Övermätt på folklorekitsch lämnar jag biografen. Först följande dag uppstår återkopplingen: jag minns reportaget om Sverigedemokraternas kulturfestival med uråldriga aktiviteter som stångstörtning och valborremasker. Och plötsligt framstår den tama skräckfilmen som en politisk satir.

”Från att ha varit en filmens undervegetation riktad till en utvald publik med smak för chockeffekter, är skräckfilm korsad med drama nu välkommen i filmens finrum.” ULRIKA BENGTS Regissör