Det lilla är gjort – dags för det stora

Den här sommaren har jag som vanligt tillbringat både i Sverige och i Finland. Jag har rest med färja, tåg och (hybrid)bil. Jag har varit med när min mamma köpte en trehjulig elcykel och jag har pratat klimatångest med en massa olika människor. Nästan alla (i min generation och yngre) verkar lida av någon sorts klimatångest. Den är eventuellt lite mer utbredd i Sverige, men existerar också i Finland.

I Sverige flyger man mindre både inrikes och utrikes (fast främst inrikes) och väljer att tågluffa med familjen i stället för att åka på charter. I Finland följer folk den utmärkta kampanjen 30 kertaa/30 gånger som uppmanar oss att använda alla våra klädesplagg minst 30 gånger och verkligen fundera noga inför varje konsumtionsbeslut.

Klädindustrin är inte bara förödande för mänskliga rättigheter, den är ett större hot mot miljön än flygandet. Enligt FN släpper klädindustrin ut mer växthusgaser än flyget. Alla bäckar små och så vidare, men ibland kan jag tycka att diskussionen om ett hållbart leverne kan tyckas lite enkelspårig: Åk tåg så blir allt bra. Shoppa second hand så kan du fortsätta äta kött.

Jag önskar att allt fler av oss engagerade sig politiskt. Ställde upp i val, satte press på politiker och företag, krävde en förändring i konsumtionssamhället. Ställde sig på barrikaderna. Gjorde sig obekväma. Pressade fram förändring i lagstiftning.

Vid det här laget känner alla till förändringar i det lilla – nu växlar vi upp och gör de stora förändringarna!

Klädindustrin är inte bara förödande för mänskliga rättigheter, den är ett större hot mot miljön än flygandet. Enligt FN släpper klädindustrin ut mer växthusgaser än flyget.