Moafåglarna hör till de största fåglar som har existerat. De utrotades av människorna inom loppet av bara 100 år.
Få landmassor på jorden har förlorat lika mycket biologisk mångfald som Nya Zeeland. Sedan människorna kom dit har hälften av ögruppens fågelarter dött ut – och det kommer att krävas en extremt lång tidsperiod för att få tillbaka den ursprungliga diversiteten. Enligt en ny studie skulle det ta 50 miljoner år för faunan att återhämta sig.
Kanske kommer detta som en överraskning för många. Landskapen i Nya Zeeland är ofta storslagna, och filmer som spelats in i landet, som Sagan om ringen, har fått många att längta dit. Filmerna har gett oss intrycket att faunan och floran är relativt orörd och opåverkad.
Men inget kan vara felaktigare. Nya Zeelands natur är extremt utarmad.
Det tragiska är att arterna som har gått förlorade var helt unika. De fanns inte på någon annan plats på jorden.
Orsaken är att Nya Zeeland har varit isolerad från andra landmassor under mycket lång tid, ända sedan dinosauriernas era. Ursprungligen fanns inga landlevande däggdjur på öarna, bortsett från ett fåtal fladdermöss. I stället har ögruppen de senaste 66 årmiljonerna dominerats helt av fåglar som utvecklats utan kontakt med andra landlevande djur på jorden – en evolutionär historia nästan utan motstycke.
Alla ekologiska nischer på ögruppen intogs av fåglar. Växtligheten betades av nio arter av väldiga, strutsliknande moafåglar. Dessa jagades av den enorma moaörnen (Hieraaetus moorei), sannolikt den tyngsta örn som existerat på jorden. Dess vikt har uppskattats till 10-18 kilo.
Bland de övriga utdöda arterna märks de säregna yxnäbbarna, släktet Aptornis, inom familjen rallfåglar, och den ännu konstigare huian (Heteralocha acutirostris), en art där hannen och honan hade helt olika utformning på näbben, vilket antyder att de båda könen måste ha levt på olika typer av föda.
I dag finns inga av dessa arter kvar. Deras öde beseglades i samma stund som människan fann vägen till ögruppen.
Det hela började när maorierna, Nya Zeelands urinvånare, anlände över havet för cirka 700 år sedan. På förvånansvärt kort tid lyckades de utplåna alla större fågelarter – moafåglarna, moaörnen och yxnäbbarna.
Moafåglarna utrotades på förbluffande kort tid, inom loppet av cirka 100 år. Detta trots att befolkningen vid den tidpunkten inte omfattade mer än ett par tusen människor
Dödsstöten
När européerna sedan anlände för drygt 200 år sedan fullbordades katastrofen. De förde med sig en lång rad djur – svin, katter, får och nötboskap. Råttor och möss kom med fartygen, och så småningom infördes kaniner, vesslor och hermeliner.
För en lång rad mindre fågelarter som lyckats överleva sedan maoriernas ankomst var detta dödsstöten. De saknade anpassningar för att samexistera med svin, råttor, katter och vesslor. Huian försvann, liksom ett antal rallfåglar och sångfåglar.
Enligt den nya studien, som publiceras i Current Biology, fanns vid tiden för människornas ankomst cirka 70 landlevande fågelarter på ögruppen (vadare och andfåglar ej inräknade).
Minst 22 av dessa utrotades av maorierna. Ytterligare 8 har dött ut sedan européernas ankomst. Summa: 30 utdöda arter. Det innebär att 43 procent, eller nästan hälften, av alla arter i Nya Zeeland har utplånats av människorna.
Dessutom bör man betänka att av de 40 arter som har lyckats överleva är 13 hotade och ytterligare 12 nära hotade. Bara 15 av de ursprungliga arterna är helt utom fara.
50 miljoner år
Det placerar Nya Zeeland i en näst intill unik kategori bland jordens länder. Bara öar som Hawaii och Tahiti har en lika utarmad fauna.
Visst ser man fåglar när man besöker Nya Zeeland men få av dem är ursprungliga. I huvudsak är det införda arter som syns – stare, gråsparv, grönfink, bofink, gulsparv, koltrast och sånglärka – samma arter som är vanliga i Europa.
I studien har forskarna, med stöd av fossil och dna-analyser, utvecklat en metod för att beräkna hur lång tid det skulle ta att återfå en lika stor mångfald av unika arter som ursprungligen fanns på ögruppen.
Svar: cirka 50 miljoner år. Enorma tidsrymder av evolutionär utveckling är alltså utplånade – inom loppet av 700 år. Och vi kan inte räkna med att få tillbaka mångfalden inom överskådlig tid.
Det sätter krisen för den biologiska mångfalden på jorden i ett nytt perspektiv. Arterna som dör ut är förlorade för alltid – och de kommer inte att ersättas inom vår egen arts livstid.