Vänstern tar upp kampen om offentliga sektorn
Den politiska vänstern har inte på länge kunnat inspirera folk att tro på en ljusare framtid. SDP:s partisekreterare Antton Rönnholm säger på randen till partiets 120-årsjubileum att det för ett parti är som en kyrka utan tro.
– Men en motrörelse är på väg. Nyliberalismen håller på att gå ur mode. Utom i Finland där man fortfarande ser den offentliga sektorn som ett problem.
– För tio år sedan lyssnade ingen på Bernie Sanders. Nu gör man det. En motrörelse till nyliberalismen är på väg. Utom i Finland där den offentliga sektorn fortfarande anses vara ett problem. Det säger partisekreterare Antton Rönnholm inför SDP:s 120-årsdag.
Socialdemokraternas historia är Finlands historia. Det säger partiledningen gärna en dag som denna när partiet firar 120 år i samma stad som det grundades, Åbo.
Det var också i Åbo som Antton Rönnholm tog sina första steg på den politiska karriär som 2017 gjorde honom till partisekreterare. Med ett tal som beskrivits som ett av de bästa någonsin i SDP besegrade han sin motkandidat, Hanna Kuntsi.
– Jag minns bara delar av det, säger Rönnholm själv och torkar svetten ur pannan. Han har rusat längs Mannerheimvägen, lätt försenad till intervjun.
Inför vårt möte har jag lyssnat på talet och även läst annat som Rönnholm sagt om sina ambitioner som partisekreterare. I flera avseenden har han lyckats även om han själv påpekar att ingen gör något ensam; det är när laget samarbetar som framgång föds.
Håller i trådarna
Icke desto mindre är det partisekreteraren som bär det yttersta ansvaret för att partiorganisationen är väloljad och trimmad inför politikens heliga graal: den makt som en valseger innebär.
I valet i våras bröt SDP raden av större och mindre förluster och kan efter 17 år åter titulera sig statsministerparti. Även om det var med minsta möjliga marginal, och även om väljarstödet krympt till oigenkännlighet, var det likafullt en seger.
Också med tanke på att partiledaren Antti Rinne plötsligt insjuknade allvarligt samtidigt som vice ordförande Maarit Feldt-Rantas cancer kom tillbaka.
– Förutom att det är ledsamt för dem som drabbas är det lätt att hålla sig för skratt när man som gallupetta står inför en valkampanj som planerats i åratal och detta händer, säger Rönnholm och tar en klunk vatten.
– Det är en situation jag inte önskar någon och som jag inte kommer att glömma. Samtidigt känns det betydelsefullt om jag var till nytta och lyckades dra i trådarna så att partiet höll ihop.
För det är det som är partisekreterarens uppgift. Att styra partiorganisationen så att förutsättningarna för att bedriva politik är optimala. ”Jag ser till att allt funkar så får Antti Rinne koncentrera sig på politiken”, har Rönnholm sagt.
Fast det är inte helt sant. Rönnholm har i allra högsta grad haft sitt finger med i spelet när det gäller det programarbete som partiet har gjort med fokus på 2030 och som många partiaktiva lovordar, senast riksdagsledamot Johan Kvarnström i HBL 8.8.
Det är också samma metodik att närma sig politikens kärnfrågor som användes under regeringsförhand
lingarna och som väckt uppmärksamhet, även utanför landets gränser.
– Vi måste kunna stanna upp och tänka på vad vi vill. Ett hurdant samhälle vill vi ha 2030? Den som skapar något, en artist, eller ett företag, funderar alltid först på vad de vill skapa, eller vad det finns efterfrågan på, och först därefter tittar de på förutsättningarna att nå dit. Det är inte konstigare än så.
Var är utopin?
Under många år, menar Rönnholm, har västvärlden levt i föreställningen att ekonomisk effektivitet är det enda måttet på mänsklighetens framgång. Men den synen håller på att krackelera, fortsätter han, eftersom ett teknokratiskt kamrertänk i slutändan bara leder till apati och en känsla av meningslöshet. Risken är överhängande att man rationaliserar bort allt som skänker människan glädje och mening, anser han.
– Varför lyssnar folk på Barack Obama? Inte är det för att han presenterar åtgärdslistor i tio punkter. Det är för att han inspirerar. Han ingjuter tro i folk, säger Rönnholm som i tiden skrev sin magistersexamen vid Åbo Akademi om politik och religion.
– De behov människor har gör att ideologi och religion liknar varandra. Om vi tänker 120 år bakåt i tiden, när SDP grundades, var det en tid av knappa omständigheter. Den finska bonden hade levt på små resurser under århundraden. Spädbarnsdödligheten låg kring 14 procent. Inkomstskillnaderna var stora.
– Den utopi religionen erbjöd handlade om ett ljus vid horisonten. Det var också det socialdemokraterna erbjöd under de gyllene åren på 1900-talet när vi byggde landet. En ljusare horisont.
Rönnholm talar om att ge folket rätten att drömma igen.
– Blicken på horisonten. Vad finns där? Var är utopin? I många avseenden har vi det bättre än någonsin tidigare men ändå känner vi en tomhet. Många har tappat förmågan att drömma och på det globala planet har den politiska vänstern inte på länge kunnat erbjuda inspiration.
”Möjligheternas fönster”
Men Rönnholm anar en förändring.
– En motrörelse är på väg. För tio år sedan lyssnade ingen på Bernie Sanders, nu gör man det.
Rönnholm tar skrivblocket som ligger på bordet och ritar, med några snabba streck, det han kallar möjligheternas fönster. Man kan öppna det olika mycket; försiktigt, så bara lite luft strömmar in, eller radikalt mycket, rentav slå upp det på vid gavel.
– Det högern gjorde efter andra världskriget – det som kallas nyliberalism – var att medvetet öppna upp sitt fönster mer och mer. Vädra ut socialismen. Ett nyckelargument har varit – och är fortfarande – påståendet om att den offentliga sektorn alltid är för dålig och för stor. I 60 år har de hållit på, med Reagan och Thatcher som höjdpunkterna.
Det har lett till, menar Rönnholm, att politiken har tappat bort – politiken.
– Men om man följer den internationella diskussionen kan man se att nyliberalismen nu är på väg ur mode – utom i Finland, där den offentliga sektorn fortfarande anses vara ett problem.
Nu är det socialdemokraten i fjärde generationen som talar:
– Men mycket som gör livet värt att leva har den offentliga sektorn bidragit till! Hälsa, omsorg, utbildning, jämlikhet, kultur, demokrati, empati.
Hållbart, inte hårt
Rönnholm anser att det nordiska välfärdssamhället hamnat i en fälla som går ut på att allt ska effektiviseras och marknadsutsättas till en marknad som inte finns.
– Sibelius violinkonsert ska spelas i den takt den komponerades. Den blir inte bättre om den spelas snabbare. Likadant är det med den offentliga sektorn: Vi ska vara skickliga på att öka produktiviteten där vi kan, men omsorg eller utbildning kan inte försnabbas. Rönnholm citerar sin partiledare: – Antti Rinne brukar säga att SDP är som bäst när det är som modigast. Det måste vi vara nu. Modiga nog att tala om sådant som är invecklat, långsamt och inte lyssna på högerekonomisternas konsensusprat. SDP:s Finland ska vara hållbart, inte hårt.
Om Rönnholm är med och slutför den processen på paradplats i SDP återstår att se. Han har aldrig stannat mer än två tre år på samma arbetsplats. Nästa sommar tar hans mandat som partisekreterare slut och redan nu extraknäcker han som specialmedarbetare till EU-minister Tytti Tuppurainen när det gäller förhandlingarna om EU:s budgetramar.
Är du klar med ditt jobb som partisekreterare? – Blir det någonsin färdigt? Frågan är väl snarare om jag kan göra så mycket mer. Jag vet inte. Jag tycker om förändring men någon förvaltare är jag inte.