Den större dumbommen

de ekonomiska vetenskaperna anklagas ofta för att vara alltför abstrakta och världsfrånvända, och kanske alldeles särskilt för att ignorera människor och mänsklighet i sina teorier. Det finns visst fog för detta, men ofta kan faktiskt ekonomiska analyser vara nog så skarpsinniga vad gäller just mänsklighetens mera udda sidor. Ta till exempel det där med ”teorin om den större dumbommen”.

Det är egentligen inte en teori så mycket som det är en observation om hur priser kan vara rationella och irrationella samtidigt. Ser vi till exempel till de företag som i dag orsakar förtret genom att sätta ut massvis av elsparkcyklar i världens stora städer, så är det lätt att se att dessa egentligen inte borde vara värda särdeles mycket. Att billigt hyra ut rätt dyra prylar till folk som hanterar dem ovarsamt är helt enkelt inte en god affär. Samtidigt är flera av dessa företag väldigt högt värderade, vilket verkar irrationellt. Varför har antaget smarta investerare betalat vad som ser ut som ett överpris för företag som går med stora förluster (Uber, till exempel, gjorde en förlust på över fem miljarder dollar på ett enda kvartal ...)? Jo, för de räknar med att förr eller senare dyker det upp en större dumbom som de kan sälja sina aktier till, med en nätt liten vinst.

nu skulle man ju tro att sådana större dumbommar är rätt ovanliga, och att alla skulle ge sig på dem. Lustigt nog så är världen rätt väl försedd med större dumbommar, och i och med att en allt större mängd pengar hamnat i fickorna på en allt mindre grupp människor har vi i dag människor som är så rika att de blir större dumbommar nästan per automatik. Är man mångmiljardär spelar det nämligen inte så stor roll om målningen man köpte faktiskt är värd 20 miljoner, eftersom hela poängen var att man fick sätta 20 miljoner på den. Har man en gigantisk fond kan det vara viktigare att visa att man investerar i coola firmor, än att det finns någon större ekonomisk logik i värderingen.

Dock är det lätt att dras med när spelare som dessa, för vilka ett par hundra miljoner hit eller dit inte spelar så stor roll, sätter i gång. När man knappt kan vända huvudet utan att se en elsparkcykel kan det kännas lockande att investera i något liknande. Det är då man skall fråga sig själv om man egentligen är någon annans större dumbom, den irrationelle som gör någon annans investering rationell.

när vi nu i dag talar om hur viktigt det vore att skolan lär unga att hantera sin ekonomi vore det nog på sin plats att inte bara lära dem saker om ränta och börsen, utan också om hur man kan undvika att bli just en sådan större dumbom. Kunde man sedan även lära detta till våra politiker, då skulle redan mycket vara vunnet.

Visst låter det som en paradox att ett pris kan vara samtidigt rationellt och irrationellt. Sådan är dock ekonomins värld, och som Ernst Rolf sjöng så går det så länge som det går (och sen går det inte alls) …