Den franska tuppen sprider gallfeber
En yster tupp står i centrum för en kontrovers på den franska landsbygden. Hans kacklande och kuckelikuande har fått grannarna att dra honom inför rätta. Ägarinnan, madame Corinne Fesseau, säger att hon försökt att hänga svarta tygstycken över hans bur för att hindra honom från att gala i gryningen, men ingenting har hjälpt. En tupp har trots allt sina av naturen givna behov.
Enligt Corinne Fesseau har tuppens läten inte stört någon tidigare i det lilla samhället på ön Oléron i Rochefort, en kommun i sydvästra Frankrike. Det var först när ett par pensionerade stadsbor flyttande in nästgårds som klagomålen började. Under två år har de tvistat om tuppen och grannarna har säkert skrikit arga ord om att förvandla Maurice till en middag med coq au vin.
”De stadsbor som funderar på att flytta ut på landet bör nog tänka på att galande tuppar, stinkande gödselstackar och envisa bybor är det svårt att göra något åt.”
PETER AL FAKIR
En liknande tvist pågår samtidigt mellan en kvinna som äger femtio gäss och hennes grannar. Grannarna har bett henne att bygga ett bullerplank, men hon vägrar och tycker att det är hennes rätt att föda upp gäss i vad som är hjärtat av foie gras-regionen.
Det är många i Frankrike som har tolkat in granntvisterna som urbana attacker mot landsbygden. När storstäderna växer blir tidigare rurala byar i praktiken förorter eller sovstäder för stressade stadsmänniskor. Inte bara utarmas landsorten, den riskerar också att förminskas till att enbart vara ett kitschigt turistmål, tycker de. Det här är ingenting nytt, slitningarna mellan stad och land har uråldriga traditioner i Frankrike, inte minst mellan bybor och sommargäster.
En borgmästare i sydvästra Frankrike tröttnade på klagomålen och skrev ett öppet brev i maj. Där hävdade han ankornas rätt att kvacka, kossorna att mua och kyrkklockorna att slå. Han gick så långt att han ville ha dessa ljud inskrivna som officiella franska traditioner.
Och naturligtvis handlar det här om mycket mer än kvack och kuckeliku. Det är samma typ av känslor och djupt rotat missnöje som har fått fransoser att dra på sig gula västar och demonstrera i Paris. Då gällde protesterna aviserade höjda bränsleskatter. Men i potten låg också ilska över hög arbetslöshet och att man under lång tid glömts bort och ignorerats av eliten i städerna.
Vi ser liknande missnöje på andra håll i Europa och i USA. I Sverige startades ett ”bensinuppror” som engagerade hundratusentals men som snart ebbade ut när olika politiker och populister försökte hoppa på tåget.
Även om vi inte har sett några brinnande bildäck i Stockholm så har politikerna så smått börjat att komma med förslag riktade mot landsbygden. Nu senast kom en skattesänkning på cirka hundra kronor för personer som bor i glesbygd i norra och västra Sverige. En fråga som Centern har drivit.
Det kommer att behövas mer riktade insatser, inte minst eftersom många kommuner dras med stora underskott. Hur de ska bekostas samtidigt som man sänker skatterna är dock en gåta.
Med ett splittrat Frankrike är det inte konstigt att tuppen Maurices öde har engagerat folk. Över 140 000 människor har skrivit på ett upprop att ”rädda Maurice”. Andra uttrycker sitt stöd genom att på sociala medier hävda ”je suis Maurice”, en glimtning till ”je suis Charlie Hebdo” som trendade efter terrordåden mot den franska satirtidningen.
Så hur gick det då i domstolen? Jo, Maurice gick segrande ur och kan nu sjunga ut i hela sitt register på mornarna. De stadsbor som funderar på att flytta ut på landet bör nog tänka på att galande tuppar, stinkande gödselstackar och envisa bybor är det svårt att göra något åt.