Centerns nya ledare måste ta avstånd från högern och tackla extremhögern
Den nya Centerledaren måste lyssna till fältet, ena partiet och markera avstånd till Sannfinländarna, inte kopiera dem. När Katri Kulmuni eller Antti Kaikkonen efterträder Juha Sipilä börjar en seg kamp om att vinna tillbaka det förtroende man förlorat.
Det sägs att Katri Kulmuni är hårfin favorit före Antti Kaikkonen då Centern samlas till extra partikongress i Kouvola i dag för att välja en efterträdare till avgående ordföranden Juha Sipilä.
Uppfattningen bygger bland annat på Alma Medias enkät och Helsingin Sanomats opinionsmätning. Också vadslagningsbyråerna räknar med att Kulmuni segrar.
Det kan kvitta. De nästan tvåtusen röstberättigade kongressdeltagarna bestämmer, och bara de. Att Kaikkonen har fler tunga Centernamn som Annika Saarikko, Anneli Jäätteenmäki och Anu Vehviläinen på sin stödlista vägs upp av att Mauri Pekkarinen, Timo Kalli och en lista på över 1 200 namn från partifältet backar upp Kulmuni.
Att utgången är oviss ökar intresset för kongressen. Samma intresse minskar i gengäld av att skiljelinjerna mellan de två huvudkandidaterna är nästan obefintliga. Debatterna dem emellan har knappast gett någon vägledning. Om Centern valde mellan två politiska linjer skulle det vara lättare för folk att backa upp den ena. Kampanjen har varit lam, en självklar följd av att båda är ministrar i samma regering. Då kan man ogärna dra åt olika håll för att skärpa profilen.
Tidernas sämsta resultat
Viktigare än vem som blir vald är själva uppdraget, utmaningen. De erfarna Centerprofilerna Seppo Kääriäinen, Ossi Martikainen och Pekka Perttula analyserar Centerns sits i en essä i Suomen Kuvalehti. De tar fasta på att resultaten i samtliga val 2017–19 är de sämsta i partiets över hundraåriga historia och beskriver Centern som ett ”ofullbordat projekt”.
Trion sluter sig till att kräftgången inte är slumpmässig utan följden av att partiet på senare år har förlorat sin identitet och greppet om den politiska mittfåran. Vidare har man försummat att leva upp till sin gamla roll som en folkrörelse som förenar människor med olika tänkesätt och betoningar. Följden är att väljarstödet har rasat. Samtidigt har Finlands partipolitiska dynamik förändrats – tre stora har blivit fem mellanstora partier.
Som lösning pläderar essäförfattarna för en genuin tvåvägskommunikation mellan vanliga finländare, alltså presumtiva väljare, och partiet. Det gäller att engagera och ena folk, lyssna till dem och utgöra en kanal för genuin påverkan för att vinna tillbaka de väljare som i protest har röstat på Sannfinländarna eller lagt sig på sofflocket. De är många. Centern förlorade över 200 000 röster mellan riksdagsvalen 2015 och 2019.
Tanken är logisk, men ambitionen tuff. I en tid som präglas av polarisering där ytterligheterna får synlighet på bekostnad av mer moderata synpunkter inställer sig frågan hur Centern ska kunna bygga upp en enande mittenprofil.
– Det är väldigt svårt att föra moderationens röst i en tid av polarisering, men samtidigt den enda möjligheten, säger statsvetarprofessorn emeritus Lauri Karvonen.
Han anser att Centern borde tackla ytterligheterna med att visa på vad man har uträttat när man tagit ansvar, och fråga Sannfinländarna vad de har åstadkommit, vilket ansvar de har tagit eller är beredda att ta.
– Det sämsta Centern kan göra är att försöka vara ett slags lightversion av en ytterlighet. Väljare köper aldrig lightversioner om originalet finns på marknaden. Men samtidigt är det en besvärlig strategi. Det är svårare att vara tydlig när man inte är extrem, säger Karvonen.
Han säger att Centern måste koppla greppet om den politiska mittfåran för att växa till sig. Det gäller att markera revir när Samlingspartiet försöker bredda sin profil som centerhögerparti eller när Socialdemokraterna gör likadant vänster om mittfåran. Det här borde inte ens vara särskilt svårt då Centern naturligt trivs på mittfältet, eller som Karvonen uttrycker det, ”här kan man vara genuin”.
Sipilä för marknadsliberal
Seppo Kääriäinen och hans medförfattare kritiserar också Juha Sipiläs ledarstil, visserligen utan att nämna några namn. Det heter att flera av Centerns partiorgan inte längre förmår påverka politiken, att makten har koncentrerats till en ledningsgrupp och att självaste partistyrelsen har utarmats på inflytande till förmån för ministergruppen och partiledningens medarbetare.
Sipilä får en känga till i avskedsgåva: Essäförfattarna näpser honom för hans ex-regerings ekonomipolitik då de skriver att ”ekonomisk liberalism som i alla lägen tror på fri konkurrens och som tillåter växande ojämlikhet står i konflikt med Centerns identitet”. De hävdar att det inte är någon slump att många Centerväljare gillar andelslagsrörelsen, ”för den är en demokratisk form av ekonomi”.
– De markerar avstånd till Sipiläregeringens och [dess trafik- och kommunikationsminister] Anne Berners marknadsorienterade politik, och det är en politisk nödvändighet, säger Lauri Karvonen.
Nödvändigt blir det enligt Karvonen för att de flesta Centersympatisörer inte är ett dugg mer attraherade av marknadsliberalism än socialdemokratiska väljare. Tvärtom vill många bevara och utveckla den skattefinansierade välfärdsstaten.
– Centern har varit med om att bygga välfärdsstaten och väljarna tycker bra om den, säger han.
Risk och möjlighet
Men, om Centern överger den politik som Juha Sipiläs regering drev, och försvarar den ställvis diametralt motsatta politik Antti Rinnes (SDP) regering driver riskerar man att trampa i en trovärdighetsfälla. En falang inom Centern ansåg att man borde ha stannat i opposition efter valförlusten för att ge den nya ordföranden chansen att svetsa samman partiet. Men nu är man med och regerar igen, utan att inneha statsministerposten.
– Det är både en risk och en möjlighet, säger Lauri Karvonen.
Risken är uppenbar: Katri Kulmuni eller Antti Kaikkonen måste försvara Rinneregeringens politik och blunda för alla pikar om kappvändning efter Sipiläregeringens avgång. Det låter inte som ett vinnande koncept, men Karvonen ser också möjligheten:
– Mycket av den nuvarande regeringens program ligger väldigt nära Centerns linje. Rinneregeringens politik är de facto mer Centerorienterad än den Centerledda regeringens politik var.