Ett parti som söker sig självt
att leda de tyska socialdemokraterna är det bästa uppdraget vid sidan av att vara påve. Så sade en gång den före detta partiordföranden Franz Müntefering. Han var känd för sina fräcka fraser. Den om påven var förstås ironiskt menad.
Han själv valdes till och med två gånger till SPD:s partiledare – och bara för korta perioder – för femton och tio år sedan. Redan då var inte allt väl ställt inom Tysklands äldsta politiska parti. Det som upprörde och skakade socialdemokraterna på den tiden oroar dem fortfarande i dag.
Müntefering tog över ordförandeposten 2004 efter förbundskansler Gerhard Schröder som hade blivit impopulär på grund av en drastisk arbetsmarknadsreform och sämre villkor för de arbetslösa. Schröders arv är fortfarande omstritt inom SPD. Hans politik bidrog till att Vänsterpartiet kunde etablera sig som konkurrent i alla tyska delstater. Müntefering stödde alltid reformerna. Efter valnederlaget 2005 var det också han som inledde regeringssamarbetet med Angela Merkel och gjorde henne till förbundskansler.
Sedan dess har socialdemokraterna fastnat ytterligare två gånger i en koalition med kristdemokraterna. Som juniorpartner i Merkels regeringar kan de uppnå många av sina politiska mål, men trots det förlorar partiet allt fler väljare. Opinionsmätningar ger SPD femton procent, fem procentenheter färre än i förbundsdagsvalet. Koalitionspartnern CDU/CSU ligger på omkring trettio procent. Socialdemokraterna har haft sex ordförande under tiden med Merkel – och tre olika kanslerkandidater som utan framgång utmanat henne.
Just nu söks en efterträdare till Andrea Nahles som avgick i juni efter bara sexton månader som partiets första kvinnliga partiledare. Valproceduren är helt ny och utdragen, den ger partiets 450 000 medlemmar en avgörande roll. Den tillfälliga partiledningen föreslog att kandidaterna helst ställer upp som team med en kvinna och en man. Modellen kopieras av De gröna som tydligt har gått förbi SPD i de senaste valen och i alla opinionsmätningar.
Då anmälningstiden har gått ut står det klart att sju kandidatpar och en manlig kandidat vill leda partiet. De ska presentera sig själva under de närmaste sex veckorna på 23 regionala konferenser. Sedan är det dags för partifolket att säga sitt – vid behov också i en andra valomgång. Den nya ledningen utses på en partikongress i december.
Hur illa det står till i partiet illustreras av att ingen av de mest kända SPD-politikerna var beredd att ställa upp. Till slut tänkte i alla fall finansministern och vicekanslern Olaf Scholz om. Han kandiderar nu pliktskyldigast tillsammans med en okänd kvinnlig politiker.
scholz står för att fortsätta koalitionen med CDU/CSU till slutet av mandatperioden 2021. Han var en ansedd borgmästare i Hamburg, men är fortfarande impopulär bland SPD:s funktionärer, eftersom han var den partisekreterare som sålde Schröders reformer till partiet. Många av de andra kandidatparen talar mer eller mindre öppet för att avsluta regeringssamarbetet. Också den frågan – och Merkels framtid – avgörs på partikongressen i december.
Det anrika SPD, som grundades 1875, söker igen sig självt. Den här gången satsar man på ett slags gruppterapi. I en enkät 2018 godkände ännu 66 procent av medlemmarna att partiet för tredje gången ingår i ett samarbete med Merkel. Men nu tyder allt på att en majoritet hellre vill hålla fast vid partiets principer och program i opposition än att tvingas kompromissa i en koalition.
Partiets välbefinnande tycks gå före partiets potentiella väljare.
”Nu tyder allt på att en majoritet hellre vill hålla fast vid partiets principer och program i opposition än att tvingas kompromissa i en koalition.”