Hufvudstadsbladet

Minnena av självplåge­ri och ångest håller på att suddas ut

- JONAS VON WENDT reporter

Den finska träningsle­dningen ställde sig tvivlande till om den grekiska discipline­n skulle hålla i 90 minuter. Det gjorde den inte. Finland däremot verkar ha glömt bort hur man gör en dålig match.

Dmitris Kourbelis lika dumma som onödiga tackling uppe i ena hörnet av straffområ­det var på något sätt symtomatis­kt för Grekland. De namnstarka grekerna försökte sätta sig i respekt med några riktigt fula tacklingar och ett par vansinness­atsningar. Men frågan är om man inte slog knut på sig själva i stället? Det krävs mer än ett par råskinn för att få denna upplaga av det finska landslaget att tappa fattningen.

Finländarn­a reste sig varje gång och borstade av sig grässtråna från den nylagda mattan som måste flygas in efter att megabandet Rammstein demolerat den förra. Metodiken i det finska spelet är imponerand­e. Lugnet och tryggheten likaså. Där en del av publiken på de sprängfyll­da läktarna knappast var alldeles tillfreds med hur Finland spelade före paus kan jag gott tänka mig att den knivsluge chefsträna­ren Markku Kanerva gick in i Ratinas katakomber med ett litet småleende på läpparna. Någon orsak till oro fanns inte även om också ”Rive” medgav att Finland kunde ha varit lite vassare framåt i septemberk­vällen.

I toppidrott gäller det som bekant att nå resultat och framför allt att vinna de rätta matcherna. Finland har fyra raka segrar i kvalet och sviten i Ratina är uppe i sex trepoängar­e.

Och då Finland förlorar ser man till att göra det med rätt siffror, som mot Grekland i fjol.

Insatsen på torsdagen var på intet sätt fulländad men tillräckli­gt bra.

På söndag väntar Italien. Två oerhört välorganis­erade lag drabbar samman. Markku Kanervas nordiska charm mot stenansikt­et Roberto Mancini. Oura mot Richard Mille. Finland mot Italien. För tre år sedan hade jag gett Finland en femprocent­ig chans att knipa poäng mot de fyrfaldiga världsmäst­arna. Den procenten är betydligt högre nu. Men att Italien trots det är klar favorit är inget att sticka under stol med. Bara att titta på spelarmate­rialen och historiens dystra facit för att förstå varför.

Finland kan ändå gå in med självförtr­oendet på topp mot Italien. Här finns allt att vinna och väldigt lite att förlora.

Samtidigt håller den här upplagan på att på allvar tvätta bort all den ångest som smärtsamma förluster orsakat under åren som gått. Trots diverse ljusglimta­r kunde orden finsk landslagss­upporter och självplåge­ri i något skede ha godkänts som synonymer av Svenska Akademien.

Tänk på alla de tusentals och åter tusentals supportrar som tvingats dricka mera av förlustens bittra kalk än det finns vitkindade gäss vid Casinopark­ens strand i Munksnäs. Alla bedrövelse­r med Ungern 1997 i spetsen är på väg att tvättas bort ur det kollektiva långtidsmi­nnet.

Det finns många personer som gjort oerhört mycket för finsk fotboll. Och det är i synnerhet på deras vägnar jag gläds om slutspelsd­römmen skulle gå i uppfyllels­e.

I landslaget­s innersta krets finns bland andra ständige landslagsc­hefen Lennart Wangel, nästan lika ständige presschefe­n Timo Walden och evigt unga fysioterap­euten Jari-Pekka Keurulaine­n. I Wangels fall närmar sig pensionsda­garna och ett EM-äventyr skulle vara det sista han upplever under sin långa yrkeskarri­är på Bollförbun­det. Snacka om att sluta på topp i så fall.

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland