Minnena av självplågeri och ångest håller på att suddas ut
Den finska träningsledningen ställde sig tvivlande till om den grekiska disciplinen skulle hålla i 90 minuter. Det gjorde den inte. Finland däremot verkar ha glömt bort hur man gör en dålig match.
Dmitris Kourbelis lika dumma som onödiga tackling uppe i ena hörnet av straffområdet var på något sätt symtomatiskt för Grekland. De namnstarka grekerna försökte sätta sig i respekt med några riktigt fula tacklingar och ett par vansinnessatsningar. Men frågan är om man inte slog knut på sig själva i stället? Det krävs mer än ett par råskinn för att få denna upplaga av det finska landslaget att tappa fattningen.
Finländarna reste sig varje gång och borstade av sig grässtråna från den nylagda mattan som måste flygas in efter att megabandet Rammstein demolerat den förra. Metodiken i det finska spelet är imponerande. Lugnet och tryggheten likaså. Där en del av publiken på de sprängfyllda läktarna knappast var alldeles tillfreds med hur Finland spelade före paus kan jag gott tänka mig att den knivsluge chefstränaren Markku Kanerva gick in i Ratinas katakomber med ett litet småleende på läpparna. Någon orsak till oro fanns inte även om också ”Rive” medgav att Finland kunde ha varit lite vassare framåt i septemberkvällen.
I toppidrott gäller det som bekant att nå resultat och framför allt att vinna de rätta matcherna. Finland har fyra raka segrar i kvalet och sviten i Ratina är uppe i sex trepoängare.
Och då Finland förlorar ser man till att göra det med rätt siffror, som mot Grekland i fjol.
Insatsen på torsdagen var på intet sätt fulländad men tillräckligt bra.
På söndag väntar Italien. Två oerhört välorganiserade lag drabbar samman. Markku Kanervas nordiska charm mot stenansiktet Roberto Mancini. Oura mot Richard Mille. Finland mot Italien. För tre år sedan hade jag gett Finland en femprocentig chans att knipa poäng mot de fyrfaldiga världsmästarna. Den procenten är betydligt högre nu. Men att Italien trots det är klar favorit är inget att sticka under stol med. Bara att titta på spelarmaterialen och historiens dystra facit för att förstå varför.
Finland kan ändå gå in med självförtroendet på topp mot Italien. Här finns allt att vinna och väldigt lite att förlora.
Samtidigt håller den här upplagan på att på allvar tvätta bort all den ångest som smärtsamma förluster orsakat under åren som gått. Trots diverse ljusglimtar kunde orden finsk landslagssupporter och självplågeri i något skede ha godkänts som synonymer av Svenska Akademien.
Tänk på alla de tusentals och åter tusentals supportrar som tvingats dricka mera av förlustens bittra kalk än det finns vitkindade gäss vid Casinoparkens strand i Munksnäs. Alla bedrövelser med Ungern 1997 i spetsen är på väg att tvättas bort ur det kollektiva långtidsminnet.
Det finns många personer som gjort oerhört mycket för finsk fotboll. Och det är i synnerhet på deras vägnar jag gläds om slutspelsdrömmen skulle gå i uppfyllelse.
I landslagets innersta krets finns bland andra ständige landslagschefen Lennart Wangel, nästan lika ständige presschefen Timo Walden och evigt unga fysioterapeuten Jari-Pekka Keurulainen. I Wangels fall närmar sig pensionsdagarna och ett EM-äventyr skulle vara det sista han upplever under sin långa yrkeskarriär på Bollförbundet. Snacka om att sluta på topp i så fall.