Kraftfullt och kladdigt om kvinnlig ilska
Schrei vol. 3 är en befriande upplevelse som får en att bejaka sin inre ilska.
TEATER
Schrei vol. 3
Koncept: Viola Othilie Tømte. På scenen: Viola Othilie Tømte, Mariann Hansen, Klara Wenner Tångring. Scenografi och kostymer: Johanna Dahlbäck. Outside eyes: Henriikka Himma, Essi Rossi. Premiär på Viirus 5.9. Spelas ännu i kväll.
Vi sitter längs med väggarna i ett litet fyrkantigt utrymme, uppmanas blunda och tänka på vad som senast gjort oss riktigt arga. Den som vill får dela med sig av sina erfarenheter. Först är det två män i publiken som berättar om varför de blivit arga. Det är strul med kreditkort och ilska över hälsocentralens ickefungerande digitala tjänster.
När kvinnorna, både de som sitter i publiken och de som står på scenen, tar till orda är ilskan som beskrivs nästan alltid ett resultat av en skavande relation. Vi är arga på våra mammor, vänner som svikit, kollegor som behandlat andra personer illa och så vidare. Ofta äger kvinnans raseriutbrott fortfarande år 2019 rum i köket, där tallrikar och glas slängs genom rummet och knäckebrödssmulorna knastrar under fötterna.
Schrei vol. 3 vill göra en djupdykning i den feminina ilskans många uttryck. Bakom föreställningen står nordiska Schrei productions som skapar audiovisuella föreställningar och vill undersöka och ifrågasätta hur kvinnor och det feminina framställs i konsten och i samhället.
Schrei vol. 3 utgår från den grekiska mytologins Medea som enligt myten genomför en blodig hämnd mot sin otrogne man och till och med mördar sina egna söner. Medea är ändå ingen kallblodig gestalt, tvärtom är hon också kärleksfull med starka moderskänslor.
Det här spåret går igen i föreställningen. Den feminina ilskan blir så kraftfull just för att den är ett hopkok av många starka känslor. Obesvarad kärlek, att jämnt finnas till för andra utan att själv bli sedd, rädsla, besvikelse, hopp som krossas. När dessa känslor blandas med ilska blir det en häftig cocktail.
Ilskans ljud är centrala i föreställningen som utnyttjar både skådespelarnas (Viola Othilie Tømte, Mariann Hansen och Klara Wenner Tångring) röstregister och ljudbilder där man verkligen hör och känner hur ilskan får det att ringa i öronen. Kostymerna i brunt och beige får mig att tänka på urdjur eller något slags dinosaurieliknande jättemyror. Gestalter som blir verkligt skrämmande då de släpper ut sitt avgrundsdjupa vrål.
Jag förstår också varför många (speciellt män) kan tycka att rasande kvinnor är bland det mest skrämmande som finns. I det totala raseriet existerar inte längre ens en gnutta av att vilja vara till lags. Och är det inte när vi är som allra argast, som vi kvinnor äntligen släpper våra skönhetsideal och bara låter tårarna och slemmet spruta utan att bry oss det minsta?
❞ Vi är arga på våra mammor, vänner som svikit, kollegor som behandlat andra personer illa och så vidare.
Det jag kan sakna i föreställningen är fler uttryck av den feminina ilskan. Nu är variationerna inte särskilt stora, men å andra sidan är föreställningen på knappt en timme inte heller särskilt lång. En längre pjäs hade krävt en fördjupning. Det korta formatet håller för sin del föreställningen stringent och explosiv.
Sammanfattningsvis är pjäsen Schrei vol. 3 en fräsch och befriande upplevelse som får en att bejaka sin inre ilska.