Skulpturer väcker associationer till fossiler och kraschade rymdskepp
I en utställning så svårpenetrerad och hård som denna vore det intressant med några uttalanden om de konstnärliga ambitionerna bakom de noggrant utformade skulpturerna, skriver Helen Korpak.
SKULPTUR
Tiina Raitanen: Hard
Galleri Sinne, Stora Robertsgatan 16–20. Till 6.10.
Konstnären Tiina Raitanens utställning Hard representeras på galleriet Sinnes hemsida av en pressbild som föreställer ett obestämt bronsobjekt. I utställningen visar det sig att denna tingest är en del av en större helhet, en pusselbit i skulpturen Grip.
Det dekorativa bronsföremålet ligger på en struktur av betong och stål och utgör en distinkt kontrast till sitt urbana underlag. Båda elementen känns vagt bekanta: bronsobjektet är tillknäppt och svårtolkat, men skulle kunna vara något som man hittat i ett nyplogat fält, ett föremål som legat i den fuktiga jorden och plötsligt slitits upp till ytan igen, efter hundratals eller kanske tusentals år. En artefakt som någon gång haft en mening, men vars mening gått förlorad.
Betong- och ståldelen kunde å sin sida vid första anblick lätt tas för något som brutits loss från en brutalistisk konstruktion. Lättidentifierat, men ändå inte alls – det är ren och skär fiktion, precis som de övriga fem dova verk som tillsammans med Grip utgör helheten Hard.
När man betraktar Grip närmare är det främst skulpturens balans som antyder att detta är något som är minutiöst utfört med känsla för spatialitet. Ordet balans används här i ordets mest konkreta bemärkelse – hur hålls detta fysiska föremål upprätt, vilken del bär helheten? Inte för att några av Raitanens skulpturer dallrar prekärt eller hotar falla omkull, tvärtom ser de stadiga och kärva ut. Men den stundvis monolitiska känslan till trots finns det i många av verken ett mysterium kring hur de egentligen stöttas och bärs upp. Denna spänning utgör ändå inte hela innehållet i skulpturerna; Raitanen är mer sofistikerad än så. Oklarheten gällande bärande strukturer är bara en av de många lager som kan identifieras i skulpturerna.
Krävande material
Spänning återfinns förutom i balansen även i kontrasterna mellan de olika former och texturer som Raitanen skapar av olika hårda material. Utöver brons, betong och stål använder hon sig också av glas, silver och jesmonite som är ett relativt nyligen uppfunnet material bestående av gips och akrylplast. De svårbearbetade materialen till trots finns här delar som ser köttiga och organiska ut, och delar som påminner om fossiler.
Framför abstrakta målningar brukar människohjärnan försöka skönja figurativa former, och samma sker vid betraktandet av skulpturerna i Hard. Associationerna förvandlas i takt med att man kretsar kring föremålen. Vad som först tycks vara handgranater i What history to drag along? blir till skobotten, sedan till knäskydd, därefter till stora skalbaggar och sedan slutligen till ingenting mer än två räfflade skulpturella föremål.
Raitanens skulpturer är, precis som namnet påskiner, hårda, men också ofta mörka till färgen eller kallt glänsande. Ibland ser verken ut som avbrutna delar av kraschade rymdskepp, och i kombinationen av kalt galleriutrymme, stela material och grå toner infinner sig en dystopisk känsla.
Konstnären själv kommer bara till tals genom sina avskalade konstverk – utställningens medföljande text är skriven av gallerikuratorn Markus Åström, och innehåller elegant elaborerade analyser. Man saknar ändå Raitanens egna tankar, för i en utställning så svårpenetrerad och hård som denna vore det intressant med några uttalanden om de konstnärliga ambitionerna bakom de noggrant utformade skulpturerna. För trots att konst varken behöver syfte eller förklaringar kan en ytterligare kontakt mellan konstnär och betraktare i form av det skrivna ordet ibland möjliggöra starkare konstupplevelser.