Wanda Dubiel sprakar som den plågade Aliide
Två saker kan sägas om Teater Jurkkas Puhdistus: den är intensiv på gränsen till plågsam, och den enda skådespelaren på scenen Wanda Dubiel gör en absolut mästerlig rollprestation.
Originalroman: Sofi Oksanen. Manus och regi: Hilkka-Liisa Iivanainen. Scenografi: Jenni Kääriäinen, Iivanainen. Komposition: Samuli Laiho. Ljuddesign: Laiho, Iivanainen. Ljusdesign: Saku Kaukiainen. Dräkt: Minni Klasila. På scenen: Wanda Dubiel. Premiär på Teater Jurkka 7.9.
Sofi Oksanens moderna klassiker Utresning har blivit både film och opera, och den på många sätt chockerande och ohyggligt starka berättelsen har satts upp på ett flertal teaterscener både i Finland och utomlands sedan den kom ut för elva år sedan.
På minimala Jurkka är det lämpligt att den ses som en monolog. Hilkka-Liisa Iivanainen, som har skrivit manus och som också står för regin, har skapat en nerkokad, nästan minimalistisk version av det estniska dramat som sträcker sig från 1930-talet genom krig ända till 1990-talet och nyvunnen självständighet.
Berättelsen är så pass mångfacetterad att monologföreställningen stundvis tappar i begriplighet, speciellt om man inte är bekant med historien från förut (eller om det är ett decennium sedan man läst romanen, som för undertecknad). Tidsplanen växlar fram och tillbaka, och ibland talar Wanda Dubiel för flera personer. På sätt och vis gör det ändå inte så mycket om man inte hänger med i varje (vidrig) inveckling i historien, för i den här föreställningen är det känslouttrycket, karaktärens psyke samt stämningen som är det centrala. Och som sagt, det fantastiska rollarbetet av Dubiel.
I krig och kärlek är allt tillåtet
Det är hur som helst ett lyckat val av Iivanainen att låta den gamla Aliide återberätta och återuppleva årtiondenas händelser. Sittande i sin gungstol är det som om hon skulle komma med en syndabekännelse stunden innan hennes plågade liv får ett kathartiskt slut; med den skillnaden att hon inte visar nämnvärd ånger eller ser sig ha syndat – det är hon som blivit orättvist behandlad då mannen hon ville ha valde hennes syster, och allt hon gjort efter det har varit av kärlek för honom. I krig och kärlek är allt tillåtet, verkar hon tycka. Och det är i högsta grad tillåtet att rädda sitt eget skinn, om det så vore på bekostnad av någon annans dito.
Aliide är en ganska vidrig karaktär, annat kan man inte säga, men hon är skapad med stor precision och insikt om människans psykes mörka skrymslen. Den visar hur långt svartsjuka, bitterhet, självömkan och blindhet för sina egna motiv kan leda, och lika väl vad som händer med en människa som inte känner sig älskad, får uppleva närhet och som känner sig mindre värd än sin vackra storasyster. Aliide både ser sig själv som ett offer, och kan sägas vara det ”objektivt” sätt; offer för omständigheterna, för övervåld, för krig. Hon kan tyckas vara stark, men det hon är, är hård. Hon har gjort sig själv hård för att överleva. Aggressiv utåt och samtidigt så skör och behövande på insidan. Man känner en underlig blandning av medkänsla och avsky för henne.
Både expressivt och subtilt
I Jurkkas intima teatersal, där man sitter en meter eller två från skådespelaren, blir Aliides monolog en minst sagt intensiv upplevelse. Det är inte underligt att Wanda Dubiel har tårar i ögonen ännu under den tredje och fjärde vändan bugningar på slutet; hon ger sig fullständigt hän åt sitt rollarbete, och det måste vara en rätt utmattande resa. Aliides ångest och plåga går att se i hennes ansikte, och känslokaoset hon upplever gör luften i rummet ännu tjockare. I luften hänger också alla de oförrätter, alla orättvisor och allt onödigt lidande som människor tvingas genomleva i situationer som de inte har någon makt över.
Dubiel och regissören Iivanainen använder lyckligtvis inte enbart expressivt och explosivt agerande, utan tecknar Aliides själsliv också genom subtilt beteende och mer lågaffektivt uttryck som verkar närmast neurotiskt och får Aliide att se mer ynklig än hemsk ut.
Tempot är högt genom hela föreställningen, nästan andfått, men så har man också fått med hela berättelsen som sträcker sig över tre generationer. Scenografin och kläder är enkla och realistiska. Ljusoch ljuddesignen är medel för berättandet och lämnar på så sätt all plats åt skådespelaren.
Jurkkas Puhdistus är en drabbande föreställning om avundsjuka, skam och behovet att bli sedd, samt om det mörker som får en människa att handla på sätt som överstiger förståndet.
Det är en drabbande föreställning om avundsjuka, skam och behovet att bli sedd, samt om det mörker som får en människa att handla på sätt som överstiger förståndet.