Ostyrig kreativitet på adelns sköldar
Den adliga släkten Rääf, känd från 1532 i Egentliga Finland, låter en räv smita i väg med en höna på sin vapensköld. Bilden ingår i det 10 kg tunga mastodontverket Riddarhusets vapensköldar. Pontus Kyander har läst årtusendets bok.
Kronan hade ofta anledning att vara missnöjd med vad den finländska adeln levererade i utbyte mot sin skattefrihet. Då det på 1600-talet blev obligatoriskt att åtminstone kunna visa upp en vapensköld uppstod panik på många gårdar. Men eftervärlden glädjas åt en säregen symbolvärld full av de ostyrigaste infall och uppfinningar.
Äntligen, årtusendets bok, tänker jag när det ringer på dörren. Passande nog står där en härold (uniformerad av FedEx) med en stor låda i famnen. Riddarhusets vapensköldar är ett rejält verk: tio kilo även utan emballage, tre tjocka band i en stadig kassett, samtliga 2 331 bevarade sköldar i det svenska Riddarhuset avbildade och kommenterade, med register, ordförklaringar och essäer om olika infallsvinklar på heraldik och besläktade ämnen – här finns att läsa för åratal framöver.
I Finland har vi vårt eget Riddarhus, fysiskt bara ett stenkast från Senatstorget och instiftat 1818. Ståndsriksdagen gav en liten privilegierad grupp ett oproportionerligt inflytande och fram tills rösträttsreformen 1906 var adeln en politisk maktfaktor i Finland. Skattefrihet för sina jordegendomar behöll adel enda fram till 1920. I dag är Finlands liksom Sveriges adel en medlemsförening utan politiskt inflytande. Så ska det vara i en demokrati.
Men vad har det svenska Riddarhuset med oss finländare att göra?
Massor, eftersom Sverige och Finland var ett fram till 1809. Det blir man varse när man bläddrar särskilt i det första av de tre banden, som beskriver medeltid och Vasatid. Där är Finland oproportionerligt väl företrätt. Det har sina skäl.
Frälst från skatt
Grunden för adelns eller frälsets uppkomst var det militära behovet av beridna trupper som blev skriande under medeltiden. I fredstid var det i praktiken omöjligt att avlöna folk för att stå i beredskap med hästar och vapen – det fanns inga sådana transaktionssystem, och staten var i alla fall notoriskt utan kapital.
Däremot fanns det övernog av jord. Därför fick de som kunde och ville ställa upp med ryttare, vapen och häst erbjudande om skattefrihet för den jord de redan odlade eller en förläning av skattefri kronojord – de ”frälstes” från skatt.
Dessutom växte det fram ett behov av ett kungligt råd som kunde ge monarken insyn i stämningarna i det stora landet och bättre möjlighet att styra genom ombud. ”Hjälp och råd” (auxilium et consilium) var frälsets roll under medeltiden.
Fattiga riddare
Till den finska ”uradeln” hör släkter som Kurck, Stiernkors, Boije, Creutz och Blåfield. Betydligt fler försvinner i en historisk dimma utan vare sig kända familjenamn eller vapensköldar. Om du när du hör ordet adel tänker på riddare i blanka rustningar och med höviska manér så tar du mycket miste – i alla fall här i Finland, där en medeltida adelskultur som den på kontinenten aldrig haft förutsättningar.
Om du i stället tänker på ”fattiga riddare” är du på ett rimligare spår. Till skillnad från den västra rikshalvan var en stor del av det medeltida finska frälset knappt bättre bemedlade än vanliga bönder. Men det fanns ett konstant militärt hot som gjorde sig påmint både genom regelrätta krig och mer improviserade härjningståg. Här behövdes en mängd ryttare, och därför hade många finska frälsepersoner ofta en enda frälsegård, ibland några stycken hemman och bara sällan mer omfattande och utspridda ägor.
Man talar för Finlands del ibland om en ”vildadel” (jmf. knapadel eller lågadel. red.anm). Några sådana vildadliga släkter finns med också i det aktuella verket, till exempel Huusgafvel och Sölfverarm. Den senare är unik bland introducerade ätter då det handlar om en sköld och ett frälse som kollektivt delades ut av Karl IX till alla ryttare som deltog i ett krig 1606.
Skattesmitare
Det var lite si och så med frälsets vilja och förmåga att uppfylla sina plikter. Somliga var helt enkelt för fattiga för att uppbåda häst och ryttare, andra gjorde som skattesmitare gjort i alla tider: höll sig undan så gott det gick.
Dessutom rådde det länge stor förvirring kring vad skattefriheten egentligen innebar. Somliga fick en personlig skattefrihet på ”bekväm” tid (tills vidare), ibland på livstid. Andra gånger var rättigheterna ärftliga. Det hände också att skattefriheten kopplats till egendomen, inte personen.
Över tid blev det omöjligt såväl för den enskilde som för staten att hålla reda på vad som egentligen gällde för alla dessa frälsepersoner.
Alsnö stadga från 1280 är ett första försök att formalisera ett redan existerande system. Den tar itu med en av det högre frälsets ovanor, nämligen att på resande fot våldgästa bönder och plundra deras surt förvärvade förråd. Alsnö stadga begränsar också frälsets
rätt att beskatta bönderna. Samtidigt verkar det som om det är från och med nu som alla som ställer upp med häst och ryttare för krigstjänst betraktas som frälse. Under de följade 400 åren fortsatte adelns privilegier att utvidgas.
Symboler med prestige
På 1500-talet, när Gustav Vasa och hans söner skapade ett mer centralstyrt rike, föddes ändå ambitioner att rensa upp i det adliga ogräset. Det fanns för mycket frälse, åtminstone sådana som kostade mer än vad de smakade i rikets tycke.
Finländaren Jakob Teit fick i uppdrag att sätta samman ett klagomålsregister mot adeln i Finland. Han gick också till rätta med alla dem som ”med orätt” åberopat frälse och använt sigill eller vapen med adliga anspråk.
Nu inskärps det plötsligt att frälse bara kan ärvas agnatiskt, det vill säga från far till son, inte via valfria anor (kognatiskt). Det hölls också räfst med dem som bara har en eller få gårdar. Kronan hade tröttnat på illa rustade och helt uteblivna ryttare.
Adelsprivilegierna hade alltså ärvts på ett oreglerat sätt från och till både män och kvinnor. Vapenbilderna uppstod senare än själva frälset, och i början var det frågan om helt personliga symboler på sigill snarare än på någon sköld. Långt in på 1500-talet växlade dessa bilder på frälsemedlemmarnas sigill, och den enskilde adelspersonen kunde även välja en bild som var representerad hos moderns, mormoderns eller farmoderns släkt.
Men vid det här laget hade symbolerna blivit en fråga om prestige. Vissa symboler, som till exempel öppen hjälm (en hjälm med ett galler för ansiktet) och hjälmtäcke, hade börjat förknippas med adeln. Det hindrade inte ofrälse från att använda adliga attribut i sina sigill, ofta med helt rimliga påpekanden om att personen genom modern eller någon annan släktförbindelse var besläktad med adeln – så hade ju frälset ärvts ett par generationer bakåt. 1762 förbjöds uttryckligen icke-adliga att använda öppen hjälm i sina sigill. I Sverige och
Finland är detta det enda av adelns ännu lagligt skyddade privilegier.
Många adelsanspråk
Teits klagomålsregister var ett inledande försök att få ordning på den finska adeln. Men det var först med Riddarhusordningen från 1626 som det på allvar började osa bränt för det finska vildfrälset och andra som inte hade papper på sina rättigheter eller medel att upprätthålla sina skyldigheter. Nu bestämdes det att all adel skulle registreras och introduceras på det för ändamålet inrättade Riddarhuset. Snart uppstod skicket att varje introducerad ätt skulle representeras av en vapenbild uppmålad på en plåt i ridderskapets samlingsbyggnad i Stockholm.
Riddarhusordningen måste ha varit ett dråpslag för många, och en tid av fullkomlig panik för andra. Vare sig gården är stor eller liten, så är det skillnad på att slippa skatt och att betala den. Den stora mängden adelsanspråk som skulle hanteras gör att en hel del tvivelaktiga ätter kunde passera, medan andra fullt rimliga men otillräckligt dokumenterade anspråk förkastades. (Till ironierna hör att Jakob Teits släkt inte passerade argusögat, men adlades i senare släktled och grenar.)
En konsekvens av nyordningen var därmed att det blev nödvändigt för släkterna att hålla sig med en bestämd vapensköld och efterhand också ett namn som kunde skrivas på skölden. De som inte använt ett familjenamn tidigare tog ofta ett efter bilden på skölden. De nyadlade hittade på efter bästa förmåga.
Tidigare hade frälset inte alltid haft välklingande familjenamn: de använde patronymikon som Andersson, Persson och Johansson som de flesta andra i kyrkoböckerna. Och även om vissa finska adelsläkter och inflyttade borgare har en längre namntradition, så blev efternamn moderna bland adel och präster först på 1600-talet.
En säregen symbolvärld
I dag kan man beundra de bevarade sköldarna i det 1674 färdigställda Riddarhuspalatset, ett av Stockholms finaste hus. Riddarhussalens väggar är upp till taket översållade med vapensköldar. När nu alla tagits ner och fotograferats är det en mycket speciell konsthistoria som rullas ut. Det är inte så att alla eller ens de flesta sköldar är betydande konstverk. Men det är en säregen symbolvärld som öppnar sig, styrd av strikta regler och ibland full av de ostyrigaste infall och uppfinningar. Hjälmar, hjälmtäcken, sköldhållare, hjälmprydnader, själva symbolerna i vapnens ibland många fält – allt detta har ofta ägnats otrolig omsorg. Bokverket gör det väldiga materialet all heder, ett fyrverkeri av kreativitet och fåfänga.
Men årtusendets bok? Det äldsta kända släktvapnet – sigill använda av flera familjemedlemmar – i Sverige är jämnt 800 år gammalt. Det är en så lång historia som Riddarhusets vapensköldar beskriver, och ett liknande heraldiskt verk finns inte sedan tidigare i Sverige och Finland. Jag räknar kallt med att det inte kommer att överträffas de närmaste 200 åren, då även den tryckta boken lär hinna bli passé. Men sköldarna i Riddarhuset – de hänger nog kvar.