Ulla Donner riktar udden mot sexismen och kapitalismen
Ulla Donner fortsätter undersöka själslig ångest i en ung urban och kreativ miljö. I nya seriealbumet Skiten riktas udden utåt.
”Männen tafsar på sina kvinnliga kollegor så att det låter ’kläm’ och ’klapp’ om deras fingrar och Dream Hackers praktikanter gråter framför obetalt kvällsarbete”, skriver Anna-Lina Brunell i sin recension av Ulla Donners seriealbum Skiten.
I bokdebuten Spleenish (2017) skildrade illustratören och serietecknaren Ulla Donner vad som händer när ens tid som ”ung och lovande” runnit ut och man inte har en aning om vad man vill göra med sitt liv. Ett alternativ är att sitta hemma med växande diskhögar och döende krukväxter och ägna sig åt självförakt och skärmbundna tidsfördriv. Ett annat är att, som den namnlösa huvudpersonen formulerade det, försöka ”få tillbaka min drive, ge efter för arbetsnarkomani, tjäna pengar och dö inuti”.
I Donners nya serieroman Skiten undersöks det sistnämnda, alltså vad som väntar om man så att säga tar sig samman och skaffar ett jobb. När jag läser den nya boken tänker jag nämligen att det inte är osannolikt att huvudpersonen i Spleenish, en ung vuxen med slumrande konstnärsdrömmar, också skulle ha hamnat just här, i den kreativa klassens grottekvarn: reklambranschen.
I Skiten representeras den av kommunikationsbyrån Dream Hackers Disruption Agency, som är i färd med att lansera den nya vegoprodukten Porv – en korv baserad på det innovativa köttsubstitutet potatisprotein. (Potatis innehåller väl inget protein, invänder du kanske nu. Det gör även några av Dream Hackers anställda, åtminstone så där lite pliktskyldigt.) Chefen för Dream Hackers är en obehaglig, liksom självlysande typ som tömt kontoret på möbler för att ”framhäva byråns informella stämning”, vilket resulterat i ett hav av sladdar, thaimatskartonger och medarbetare som kutryggiga hukar över sina laptopskärmar på golvet.
Dagen före deadline för korvkampanjen ryktas det om eventuella uppsägningar och i stället för att gå hem och unna sig en löprunda och en ”god kopp thée”, som chefen föreslår, flyr fyra arbetskompisar kontoret för en after work. Donner tecknar en innerstad full av bekanta samtidsmarkörer, från mösssor i Marimekko-mönster till ilskna män som ger onda ögat åt amning i offentlig miljö. Det är den 8 mars och från alla håll delas det ut gratulationer på kvinnodagen och genusspecifika gratisgrejer (vaginala örtångbad och fettfri yoghurt!). Inte särskilt överraskande rör sig samtalet runt krogbordet kring sexuella trakasserier, löneskillnader, gaslighting och misshandelsrelationer.
Angst och samhällskritik
Ulla Donner täcker med sina två böcker alltså in det som med blivit den svenska serieboomens paradgrenar: själslig angst respektive samhällskritik. Båda böckerna utspelar sig i en ung, urban och kreativ miljö, men om Spleenish dröp av självironi riktas udden nu i första hand utåt. Måltavlan är kapitalismen, sexismen och i viss mån även medelklassens självförsjunkna ängslighet och avgrunden mellan vad den säger och vad den gör.
Och det är ingen subtil samtidssatir som Donner bjuder på. Männen tafsar på sina kvinnliga kollegor så att det låter ”kläm” och ”klapp” om deras fingrar och
Dream Hackers praktikanter gråter framför obetalt kvällsarbete. I myllrande panoraman över staden stiger ett sorl av floskler som är träffande men samtidigt rätt utslitna. Eller så gör Donner helt enkelt en mycket skicklig illustration av hur det är samma gamla skit som tragglar runt i systemet.
Det slår mig att serierutorna i vår tid av filterförbättrade Instagramfoton och glada snapchatselfies blivit avslöjande spegelbilder av samtiden. Serietecknare som Nina Hemmingsson, Klara Wiksten och Sara Granér berättar något verkligare än bildflödenas förskönande självframställningar eller visar åtminstone andra sidan av myntet: det fula, misslyckade och halvdana. Men medan jag tyckte att Spleenish var underbart raffinerad i sin raljerande
ton hade jag gärna sett att Donner gick längre i Skiten, förbi de mest uppenbara samtidsblottorna.
Egen teckningsstil
Vad gäller det grafiska håller hon dock samma höga klass. Donners teckningsstil faller rätt in i tiden men är samtidigt helt hennes egen. Om uppslagen i Spleenish påminde om monokroma grafiska blad är stilen i Skiten mer karikerande och närmar sig ett tydligare berättande i rutor, även om det inte är fråga om regelrätta seriestrippar. I uppslagen, som denna gång går i enfärgat blåsvart, finns ett större mått av rörelse och dynamik, vilket också helt stämmer överens med bokens tema – från stillastående spleen till krängande dubbelmoral.
Jag tycker också mycket om hur skit och äcklighet letar sig in i bilderna. De imploderade fejsen återkommer från Spleenish som en av flera former av hål, och ju mer man tittar på bilderna desto fler bajskorvsliknande föremål upptäcker man. Nyckelrepliken lyder såklart: ”Det kan inte vara för mycket begärt att kunna leva utan att fullständigt skita ner allting”. Något som dessvärre motsägs av de kryllande småkrypen, vars ursprung jag inte ska spoila här, men som fungerar som ett slags motsvarighet till flugorna i Sartres berömda pjäs.
Donners nya bok är på många sätt en störig liten skit. Jag irriterar mig på dess skenheliga hipsters, vars främsta protesthandling är flyktfantasier om att spola ner sig i toaletten. Men jag kommer att tänka på dem nästa gång jag sitter på en bänk och betraktar världen med något slags sinnesro medan jag äter en korv med mos. Störiga skitar är vi allihopa.