Finns bomben i kommunerna?

Debatten i riksdagen gav bara ytskrap på bekymren i Finlands hundratals kommuner, särskilt de minsta. Budgeten bjuder på vild debatt i riksdagen, och den kretsar mest kring den gula, tjocka boken som heter Budgetproposition 2020.

Det som däremot behandlades ytligare – åtminstone de första fyra timmarna – var den smärre bomb som Finansministeriet fällde i ett annat papper – översikten över kommunekonomin.

”Oroväckande svaga”, betecknar ministeriet utsikterna de närmaste åren.

Regeringen säger att kommunerna får en miljard mer, och indexhöjningar. Miljarden är dock till stor del öronmärkt som kompensation för bortfall och utgifter: mindre skatteintäkter, fler uppgifter att sköta inom dagvård, skola och kommande vårdgaranti.

I grunden finns en skuldsättning i kommunerna som börjat stiga på nytt 2018, och en åldrande befolkning. Finansministeriet räknar med ett lånebehov på 1,9-2,7 miljarder för kommunerna. Om allt skulle överföras på kommunskatten, skulle de minsta kommunerna med under 6000 invånare ha ett skattetryck på över 5 procentenheter till på kommunskatten, medan de största städerna skulle klara sig med ett skattetryck på under en procent.

Även om kommunerna inte väljer att höja skatten så mycket krävs det andra åtgärder – sparåtgärder, reformer som vårdreformen.

Kommunförbundets vice vd Timo Reima larmar i ett blogginlägg:

– Gapet i kommunernas intäkter och utgifter är mycket stort och det håller på att bli kroniskt. Den miljard som behövts för att balansera upp läget närmar sig två miljarder! skriver Reima.

I år drabbas kommunerna dessutom av att Skatteverket räknat för små förskottsinnehållningar, så de får vänta på 600 miljoner tills kvarskatterna kommer nästa år.

Regeringen har lovat att den hela offentliga ekonomin ska vara i balans 2023. Där ingår dessvärre inte bara statens budget, utan också kommunerna, som ska ha högst en halv procents underskott 2023.

Visst, det är inte tu tal om att tidigare regeringar bidragit till det ena och det andra, uteblivna reformer, konkurrenskraftsavtal och sparprogram, men gräl om vems regering som gjort vad är uselt att lyssna på.

Samtidigt som man inför en ny vårdgaranti, kunde man kanske föreslå en vårdgaranti också för kommunekonomin – innan den blir kronisk.