Ät de rika?

Kritiken mot kapitalismen har fått ett nytt lyft i och med klimatfrågan. Men somliga debattörer gör sig själva en björntjänst med sin ytliga, förlegade vänsterpopulism.

”När folket inte har något mer att äta så kommer de att äta de rika”, ska filosofen Jean-Jacques Rousseau ha sagt under den franska revolutionen.

Häromveckan presenterade riksdagsledamoten Anna Kontula (VF), som själv titulerar sig ”riksdagens enda kommunist”, ett utspel om att införa ett förmögenhetstak på 10 miljoner euro i Finland. I samma andetag, medan hon gästade Yle-talkshowen Sannikka & Ukkola, förespråkade hon mindre ekonomisk tillväxt i klimatets namn.

Idén om ett förmögenhetstak härstammar i själva verket från en kolumn i Ylioppilaslehti, skriven av Mia Haglund, generalsekreterare för partigruppen Nordisk grön vänster. Även om tonen i kolumnen, liksom Kontulas utspel, nog ska tolkas som en smula retfull, så påminner uttalandena om vänsterfantasier av äldre börd om att nationalisera storföretag och banker.

Opinionsundersökningar i USA signalerar en omfattande misstro till kapitalismen, särskilt bland unga. Samtidigt skedde i augusti ett symboliskt skifte i toppen av det amerikanska näringslivet: hela 181 företagsledare, vd:ar från bland andra Apple, Amazon och JP Morgan, signerade via intresseorganisationen Business Roundtable ett häpnadsväckande uttalande. Den heliga principen om maximal vinst till aktieägarna står nu inte längre över de anställda, kunderna, miljön, leverantörerna och samhället, heter det.

Det finns fog att vara skeptisk till dessa vackra ord, som kan bottna i en fruktan om minskad legitimitet hos kapitalismen och företagseliten. Men ett större brytningsskede kanske är på gång ifall den gamla profithungriga ledstjärnan bereder plats för ett bredare perspektiv, så att snabba klipp tonas medan långsiktighet och hållbarhet dyker upp på dagordningen i styrelserummen.

Några veckor senare efterlyste Financial Times en ”nollställning” av kapitalismen och presenterade statistik på en närmast pervers ackumulation av kapital hos enskilda företag och individer, allt medan medelklassen halkar efter.

Samtidigt håller den så kallade degrowth-rörelsens vision på att realiseras, då allt fler bnp-siffror börjar på noll. Men ett faktum som debattörer likt Kontula helt verkar förbise är att det här ställer välfärdslöftet inför en akut och existentiell utmaning: så fort det finns mindre att fördela så tar de mest utsatta den hårdaste smällen.

Dessutom: att dra svartvita paralleller mellan tillväxt och klimatförstörelse är bara intellektuellt ohederligt. Efter att den kommunistiska Sovjetunionen kollapsade blev det äntligen känt vilken massiv miljöförstörelse det ineffektiva och ansvarslösa auktoritära väldet förorsakade.

Men för att återgå till Kontulas et consortes skatteteser. År 1990 tillämpade tolv länder i Europa en förmögenhetsskatt, i dag är de bara tre: Norge, Spanien och Schweiz. Finland avskaffade förmögenhetsskatten 2006, det föga träffsäkra fiskala instrumentet ansågs främst trigga skatteplanering. Också Frankrike slopade en liknande skatt 2017 – efter att cirka 42 000 miljonärer lämnat landet, investeringarna torkat in och staten drivit ägarskapet av champagnetillverkaren Taittinger i famnen på USA – där demokraterna å andra sidan nyss har föreslagit en så kallad ”Ultra-Millionaire Tax”.

Kvantmekanikens fader, tysken Werner Heisenberg lade 1927 fingret på ett väsentligt dilemma då han beskrev den så kallade osäkerhetsprincipen: det går inte att exakt bestämma en partikels läge och rörelsemängd samtidigt. Då man mäter elektroner och fotoner råder osäkerhet, det går endast att tala om sannolikheter.

Samma matematiska dilemma gäller kapitalet i en modern, digital värld: ju noggrannare vi försöker mäta dess läge, desto mindre precist kan vi avgöra dess storlek, och vice versa. Därför låter prat om förmögenhetsskatter som naivt dagdrömmeri varvat med aktivt samhällsekonomiskt självsabotage. Att beskatta människor med de bästa revisorerna, de dyraste lobbyisterna och de snabbaste yachtbåtarna har visat sig lättare sagt än gjort.

”Att beskatta människor med de bästa revisorerna, de dyraste lobbyisterna och de snabbaste yachtbåtarna har visat sig lättare sagt än gjort.”

TORSTEN FAGERHOLM