Pohjanpalo: Problemen har gett mig perspektiv
– Jag har exakt samma målsättningar som jag hade före skadan. Går jag ut på planen ska jag göra mål. Det är alltid målsättningen. Skadeperioden har inte förändrat någonting.
Så säger Joel Pohjanpalo som gått den långa vägen tillbaka. Tillbaka från ett skadehelsike som i värsta fall kunde ha avslutat karriären för den i dag 25-årige anfallaren.
En komplicerad skada i språngbenet ville inte läka och tålde inte någon ansträngning. Experter i Tyskland, Finland och USA försökte hitta en lösning på problemet. Men nu verkar mardrömmen vara över även om han på sommaren drabbades av ännu ett bakslag då vristen reagerade på match och träning.
Men efter ytterligare vila och rehabilitering är ”Danger” nu tillbaka i hundraprocentig träning. Han har suttit på bänken i ett par Bundesligamatcher och ett efterlängtat inhopp kommer allt närmare.
– För ett och halvt år sedan sade läkarna att det är tveksamt om jag någonsin kan spela fotboll igen. Sett till det är jag mer än nöjd med tillvaron.
– Den känns hundraprocentig och någon skräddarsydd rehab behöver jag inte längre utan det är bara att köra på.
Pohjanpalo har missat en och en halv säsong klubblagsfotboll. Och ett och ett halvt år av sensationellt framgångsrik finländsk landslagsfotboll.
– Jag har inte sett alla matcher men nog de flesta. Jag tycker att Markku Kanerva fortsatt på samma linje och utvecklat spelet. Hans stora styrka är att han får laget att spela på toppen av sitt kunnande. Resultaten har ju varit bländande.
25-åringen har alltså tagit en lång omväg för att över huvud taget komma tillbaka. Han tackar klubben, fysioterapeuter, läkare och sin flickvän för allt stöd.
– Flickvännen har varit ett enormt stöd. Hon har tålmodigt stöttat mig och orkat lyssna på mig då jag kommit hem efter ännu en dag på motionscykeln.
Men inget ont som inte för något gott med sig. Nu känner sig Pohjanpalo bättre än någonsin.
– Fysiskt sett är jag i toppskick. Jag har väl trampat 3000 kilometer på motionscykeln. Snabbheten finns också kvar. Jag uppmätte 33,5 km/h som toppfart på tester nyligen. Fördelen med att vara skadad är att du kan jobba på fysiken och det har jag verkligen gjort, säger Pohjanpalo där han sitter på Fiskartorpet i Munksnäs en relativt vacker oktobereftermiddag.
Ovissheten det värsta
Skadan som innebar att språngbenet samlade blod hör till de ovanligare. Och inledningsvis var det ingen som kunde ställa en korrekt diagnos. Klubblaget Leverkusen ägs av läkemedelsjätten Bayer och till slut fann man problemet. Klubbens förtroende för finländaren har i inget skede vacklat.
– Jag står i skuld till klubben som verkligen behandlat mig väl.
– Det värsta var ovissheten i början. Det gjorde så ont att jag inte kunde spela eller träna. Då diagnosen väl var ställd var det bara att börja jobba. Visst var det stundtals tufft men jag har fått allt tänkbart stöd.
Vad har den långa skadeperioden lärt dig? – Jag har säkert fått lite större perspektiv på tillvaron. Jag har insett att allt inte alltid går som planerat.
Hur nära var du att ge upp? – Den tanken tänkte jag aldrig. Men klart är att jag i något skede funderade på en plan B om det hade visat sig att karriären är slut.
Före skadan var ”Jolle” mer eller mindre given i den finska startelvan.
– Resultaten har varit så bra och laget har spelat så bländande att jag inser att jag måste jobba hårt för att återvinna min plats i startelvan.
Hur mycket har du längtat efter att få spela i landslaget? – Otroligt mycket. Jag har visserligen fått en del rapporter av klubbkompisen Lukas Hradecky men det är ju inte samma sak som att vara med.
Vad förväntar du dig av matchen mot Bosnien? – Vi ska få med oss ett resultat.
Hur sugen är du på spel? – Jag siktar på att komma in från bänken och sätta ett mål.
Hur stort vore ett EM-slutspel för dig personligen? – Det skulle vara så oerhört stort. Betydligt större än att spela i Champions League.