Raffinerad samtidssatir med Drumsömotiv
Okko Leos Drumsöfokuserade samtidssatir Onnellisten Saari är som roligast då den vågar vara mörk och grotesk. Santtu Karvonen gör en hysterisk och utstuderad tolkning av en neurotisk stadsdelsfascist och blir pjäsens naturliga nav, men ibland blir det lite för mycket av det goda.
Manus: okko Leo. Regi: Robin Svartström. Scenografi: Janne Siltavuori. Ljus & Video: Ville Mäkelä. Ljud: Jussi Kärkkäinen. Dräkt: Kirsi Gum. Mask: Ari Haapaniemi. På Scenen: Santtu Karvonen, Pihla Penttinen, Katja Küttner, Matti onnismaa.
Ett yngre medelålders par (Santtu Karvonen, Pihla Penttinen) har nyligen flyttat till det idylliska Drumsö för att bilda familj. Hon väntar barn, han borde skriva färdigt en teaterpjäs för att garantera familjens inkomster efter föräldraledigheten. Men han är främst intresserad av att halsa mellanöl på öns halvdöda kvarterskrogar och spinna på ett neurotiskt nätverk av tvångstankar kring sin nya identitet som Drumsöbo.
Personlighetstypen som Karvonens karaktär representerar får mig att tänka på den klassiska essän från 1941, Who Goes Nazi? I den introducerar den amerikanska journalistenoch författaren Dorothy Parker en makaber sällskapslek där läsaren inbjuds att gissa vem ur ett typiskt borgerligt amerikanskt societetssällskap som är mest mottaglig för fascismens lockelser. Parker analyserar en kombination av personlighetsdrag och sociala faktorer med en bitande realistisk udd under den lättsamt satiriserande jargongen för att ta reda på vilka sorters människor som fascismen attraherar.
På ett intellektuellt plan kan jag ha vissa invändningar mot Parkers tvärsäkert moralistiska avslutande uttalande: ”Nice people don’t go nazi” men hennes text innehåller ändå flera intressanta observationer och analyser av vad som gör en människa benägen att falla in i auktoritära och chauvinistiska tankebanor.
Onnellisten Saari, i regi av Robin Svartström, presenterar en moderniserad, och mer komiskt överdriven, version av samma metamorfos. Karvonens teaterman ser sig själv, i enlighet med skråets antagna konventioner, som en liberal grön socialist med upplysta värderingar och dessutom stolt tredje generationens Drumsöbo. Men precis som det mellan raderna framkommer att han tillbringat största delen av sitt liv i Kyrkslätt så visar det sig också att hans verkliga uppförande har väldigt lite att göra med egalitära och anti-hierarkiska värderingar.
Hotet från öst
I teatermannens paranoida ögon hotas den rena Drumsöidentiteten nämligen av utbölingar: primitiva obildade barbarer som anländer från det kulturlösa norr och öst med den nyanlagda metrolinjen för att fimpa sina cigaretter på hans idylliska innergård och hota hans ofödda barns kulturella utveckling som infödd öbo. Rädslan kastar in honom i en kris, och via skumma internetforum kommer han i kontakt med en radikal våldsbejakande organisation som delar hans farhågor.
Här har vi alltså ett upplägg som i en snärtig kombination lyckas parodiera såväl de globala högerpopulistiska och högerextrema politiska uppsvingen i kölvattnet av finanskrisen som den väldigt lokala och specifika sorts lokalpatriotism som symboliseras av de verkliga och inte enbart fiktiva slutna Facebookgrupper där Drumsös paranoida borgerskap samlas för att liverapportera om det siktats rumänska tiggare på Hallonnäset.
Alla svingar träffar inte lika pricksäkert, ibland blir vitsarna lite väl enkla och mästrande, men det bjuds ändå på gott om tillräckligt raffinerade träffar för att kittla mina skrattmuskler.
Groteskeri förhöjer andra akten
Karvonen har uppenbart roligt i sin roll, (så till den grad att det nästan blir lite för mycket överdriven falsett för mina trumhinnor även om resten av publiken verkar entusiastisk) och han erbjuds solid uppbackning av Penttinens trötta hustru med fötterna på jorden som dock förpassas in i en lite väl klyschig ”Förnuftets röst”-roll som inte bjuder på några större överraskningar.
Katja Küttner är sympatisk som slashasig Kervoinflyttare i Adidas-ränder, den karaktären kunde gärna ha fått snäppet mer utrymme. Matti Onnismaa gör lågmäld fysisk komik som passar bra i varierade biroller som ölbarsfarbror, socialdemokratisk Drumsötant och hund.
Andra akten är bäst då den vågar gå över gränsen och vara rejält vulgär och grotesk: jag uppskattar särskilt den antytt kinkinfluerade sexscenen i ett stinkande soprum bredvid kadavret av ett kallblodigt mördat älskat husdjur. Det är tillräckligt oktobermörkt och överdrivet för att få till och med mig att höja på ögonbrynen. Mot slutet blir det lite för många trådar att knyta ihop och för många punchlines att beta av för att finalen ska kännas helt dynamisk, men det förstör ändå inte ett överlag positivt och uppfriskande helhetsintryck.