Övertonsunderverk som river till ibland
Meriheini Luoto har hittat en helt egen väg som musiker, som landar någonstans mellan övertonsmusik, folkmusik och avantgarde.
Det upphör inte att fascinera mig hur olika vägar man kan ta trots att man studerat samma ämne, i detta fall folkmusik vid Sibelius-Akademin. Att skapa sitt musikerskap själv och vara kreativ kan leda till så många olika slags resultat. Meriheini Luoto fortsätter med sitt album Metsänpeitto 2 på den tydliga väg hon stakade ut på sitt första album med samma namn. Stilen är liknande, ensemblen större.
Inom folkmusiken studerar man äldre stilar med arkaiska, långa linjer, där man måhända varierar ett och samma stråkharpsriff hur länge som helst. Metsänpeitto är samma andas barn, även om violinen som instrument inte är närmelsevis så begränsat som stråkharpan med sitt lilla tonomfång. Men tänk om den var det? Om man bara kunde spela en lång d-ton, minut efter minut? Hur många färger kan den tänkas innehålla?
Ganska många, svarar jag, halvvägs in i skivans första spår. Luoto låter en enda violinton tränga djupt in i lyssnaren innan hon långsamt börjar leka mer med övertonerna och det kommer fler musiker med i bilden. Några sångröster bidrar med smekande färger. Träflöjterna är en härlig krydda, folkliga blåsinstrument hör definitivt hemma i Meriheini Luotos värld, i en skog där landskapen öppnar sig småningom. Dialogerna mellan flöjt och violin med härlig mikrotonalitet för genast tankarna till fäbodvärlden. Emellanåt lystrar jag till: regnar det ute eller är det skivans ljudvärld som pyser djupt nere i mossan? Oj, nu åskar det visst! Man hoppar till då slagverken dundrar. Överlag är hela skivan ett färgspel – melodiskt, harmoniskt och rytmiskt finlir lyser fullständigt med sin frånvaro, liksom också de individuella rösterna. Alla musiker smälter in i ett harmoniskt landskap.
Mogen helhet
I likhet med förra skivan är den här förverkligad som binaural inspelning – på med hörlurarna alltså, så öppnar sig skogslandskapet omkring lyssnaren. Musikerna finns lite här och där, även om jag kanske väntat mig ännu mer lek med platserna. Det är nästan bara på sista spåret som man tydligt kan höra violinen spelas i olika riktningar.
I samband med förra skivan fick man upp ögonen för Meriheini Luoto på många håll (bland annat nominerades den för Teostopriset) och andra skivan känns som en mogen helhet i en tydlig, personlig stil. Luotos estetik ligger väldigt väl i dagens värld, som törstar efter lugn samtidigt som den snurrar allt häftigare. Jag tänker på alla blaskigt syntetiska new age-mattor man serverats i diverse sammanhang. Efter 45 minuter i Meriheini Luotos skog känner jag mig vederkvickt.
En orkesterversion av Metsänpeitto framförs av Tapiola Sinfonietta i april.