Circuit des Yeux förhäxade G livelab
Den Chicagobaserade sångerskan och låtskrivaren Haley Fohr återvände i måndags till Helsingfors med sitt soloprojekt Circuit des Yeux – en majestätisk timme som lämnade publiken förhäxad.
Circuit des Yeux fick sin början 2007 med mörka experimentella noiseverk som från febriga mardrömmar, som Haley Fohr producerade vid sidan av universitetsstudierna. Efter fem fullängdsalbum och ett par miniutgåvor under artistnamnet, har stilen utvecklats mot ett mer folkrockigt håll, samtidigt som hon behållit de expansiva, gotiska och esoteriska elementen. Hennes musik hade troligen låtit precis lika fräsch och tidsenlig på avantgardescenen för femtio år sedan, och jag inser att det i början måste det ha varit precis dessa Nicovibbar som först attraherade mig. Fohr har turnérat flitigt under det senaste decenniet och uppträdde bland annat på Flow redan 2013.
Scenen i måndags värmdes upp av inhemska Lau Nau (Laura Naukkarinen), känd för sina soundtracks till teatrar, installationer och filmer, samt livespelningar för stumfilmer. Som Fohr senare poängterade kan Lau Nau mycket väl vara en av vår tids mest betydelsefulla ljudmakare. Under drygt en halvtimme låter hon publiken flyta mellan ljudlandskap av björkskogar och 8-bits spelmusik.
Klockan slår tio och fram valsar Fohr, klädd i en röd tunika med matchande fjädrar spända över öronen. Hon sätter sig, tar den tolvsträngade gitarren i knät och börjar knäppa, fritt men med brutal styrka. Vid det här laget känns det väl angeläget att nämna sångrösten hon behärskar – bara ett stycke in är publiken fullständigt lamslagen av den fyra oktaver djupa barytonen som slukat lokalen. ”Holy shit!”, hör jag viskas till vänster om mig.
Kvällen ägnas främst åt Fohrs nya låtar, med undantag av Black Fly som
Med endast sin röst, gitarren och några spöklikt ambienta syntinbandningar lyckas hon skapa en lika frodig och rik helhet som nästan vilken orkester som helst.
beskriver en figur flytande över världen, mellan faran och det bekanta: ”Is it a high dive you’re looking for? / Or a 24-hour convenience store?” Känslor som klart speglas i det melodramatiska ackompanjemanget som mot slutet tycks låta oss passera in i nästa dimension.
Spöklig ambiens
De två senaste utgåvorna In Plain Speech (2015) och Reaching for Indigo (2017) är de första bland Haley Fohrs projekt som fötts i samarbete med andra musiker, och är därmed även lysande exempel på värdet av att kunna lita på andra för att våga föra fram sin egen vision. Men Fohr är ensam i kväll. En häftig påminnelse om vilken naturkraft hon verkligen är. Med endast sin röst, gitarren och några spöklikt ambienta syntinbandningar lyckas hon skapa en lika frodig och rik helhet som nästan vilken orkester som helst.
Som inspiration för det senaste albumet nämner hon en kväll i januari 2016, då hon mystiskt kollapsade för att strax efteråt vakna upp gråtande, spyende och häftigt skakande på golvet. Det hela låter som efterdyningen av en häxritual, eller kanske till och med en exorcism. Något Fohr själv beskrivit som en uppenbarelse.
Kvällen närmar sig sitt slut och under ett nästan kvartslångt stycke tar hon oss på en kraftig bergochdalbana med foten rätt tung på distorsionspedalen, i stil med Suicide (1977). Mitt i allt bryter hon ut i en ylande sång, som även får ett äldre par utanför labbets fönster att stanna till i förskräckelse. Då Fohr till slut lägger ner gitarren och sträcker ut händerna predikande mot publiken, ser det för en utomstående knappast ut som något annat än en nyhednisk högmässa.
Även efter en något nervös encore bestående av en skakig folkcover av ett stycke jag måste ha missat namnet på, möts hon med jubel. Publiken lämnas som förhäxad. Tack Haley Fohr för att du tar plats.