Manuskurs förlöste Malin Slottes debutbok
– Arbetsplatser och rurala miljöer är det jag känner till och dras till, det jag tycker är intressant att skriva om. Inget medvetet val, så blev det, säger Malin Slotte om sin debutbok, en novellsamling med många läckra interiörer från både jobbet och liv
Trovärdiga arbetsplatsskildringar är inte alltför vanliga i finlandssvensk samtidslitteratur, men i Malin Slottes novellsamling Fia och andra noveller finns många riktigt välfångade scener från arbetet på en tidningsredaktion. Till exempel vet hon hur en litteraturredaktör tänker när hon ställs inför en ny aspirerande frilanskritiker. Hon vet också hur samarbetsförhandlingar känns och hur fruktansvärt rasande man skulle bli om en ombrytare utan att be om lov skar ner ens text med flera tusen tecken.
– Det är väldigt känsligt, det vet var och en som skriver – och våra ombrytare brukar vara väldigt finkänsliga med det, säger Slotte.
Hon vet sådant här för att hon sedan början av 2000-talet arbetar på HBL:s redaktion. Men personerna i hennes noveller och deras öden är påhittade, är hon noga med att påpeka.
– Jag vill absolut inte påstå att så här har vi det på redaktionen. Det som intresserar mig är gruppdynamik, relationer, hierarkier i vardagen, allmängiltiga saker. Det som händer i mina noveller kunde hända bland sjukskötare, bibliotekarier, lärare. Men hade jag förlagt novellerna bland dem hade det krävt mera research i konkreta saker, arbetsrutiner och miljöer – och någonting hade ändå blivit fel. Hur arbetsdagen förlöper på en redaktion visste jag ju, säger Slotte.
En annan omgivning vars vardagsrutiner och sociala dynamik Slotte har bra koll på är den lilla byn på landet. Folk som kör runt bland stugorna, jobbar med jordbruk, bor med svärmor alltför nära inpå, pratar med katten som kommer och går, drömmer om ett växthus eller om kontakt med det motsatta könet.
– Och lika lite vill jag påstå att så här som i vissa av mina noveller är folk i byar på landet! Så här är väl människor i allmänhet, och eftersom jag vet hur vardagen på landet ser ut kan jag låta dem spela ut sina egenheter i den miljön, säger hon.
– Och så är det ju en miljö som är nära förknippad med mitt ursprung, och därför har den en särskild betydelse för mig. Arbetsplatser och rurala miljöer är det jag känner till och dras till, det jag tycker är intressant att skriva om. Inget medvetet val, så blev det.
Motverka tendensen att pilla och fila
Förutom några antologibidrag, som den självbiografiska essän ”Till en viss gräns” i OBS Klass (2009), är det här Malin Slottes litterära debut. Boken har fått övervägande goda recensioner, något hon är väldigt ”glad och lättad” över, säger hon.
Vi som är hennes närmaste kolleger vet att de här novellerna och mycket annat har skrivits fram under en ganska lång tid, vid sidan av arbetet som tv- och filmredaktör på kulturredaktionen.
Vi har också hört henne mumla något om att ”jag har nu bara en sån hobby” – och att hon gått på skrivarkurser. I början av 2000-talet gick hon den tvååriga kursen Litterärt skapande vid Åbo Akademi, och 10 år senare på Monika Fagerholms manuskurs.
– På Litterärt skapande, i min ungdom alltså, ägnade jag mig åt att skriva korta texter och fila och putsa på språk och detaljer.
Men så småningom bytte hon grepp.
– På Monika Fagerholms kurs insåg jag att man kunde tala om manus, inte bara ”texter”, man kunde tänka på det som ett projekt, sikta mot något mera ambitiöst. Ett färdigt manus. helt enkelt. Kanske till och med tänka på det som en utgiven bok. Det var betydelsefullt.
Fagerholm är en författare med internationellt renommé och en särpräglad stil, och har också epigoner – men inget sådant kan utläsas ur Malin Slottes noveller som snarare har ett lugnt klassiskt Munrostuk både till sin dramaturgi och sitt språk.
Hur fungerar det här med att gå på kurs för en författare med egen hög profil? Hur undgår man att smittas av stil och språk och tematik, hur förblir man sin egen?
– Om det finns Fagerholm-epigoner så kommer de nog inte från hennes kurser, de kanske bara har läst henne, säger Malin Slotte tryggt.
– Hon var väldigt inspirerande som lärare. Hon tycktes förstå väldigt bra vad jag ville göra, och hon är en människa med stor fantasi, lätt att bjuda upp till dans på det sättet att hon har lätt att engagera sig, bli intresserad av det andra gör, bolla vidare med en iver och glädje som smittar av sig. Hon är helt enkelt mycket bra på att få en att skriva. Hon är en bra och skarp läsare, otroligt beläst, hon har förmågan att se potentialen i olika slags texter.
Ytterligare en sak vi kolleger vet är att Malin Slotte är en slukläsare, mån om att hålla sig a jour med litterära aktualiteter, ”till övervägande del kvinnliga författare, mestadels nyutgivet, och en hel del finlandssvenskt”.
– Alice Munro läste jag allt jag kom över av på svenska efter att hon fått Nobelpriset 2013. Svenska Stina Stoors novellsamling Bli som folk var jag väldigt imponerad av. Och Anders Cleves Gatstenar, en finlandssvensk klassiker.
– Jag kanske fastnade för novellen som genre för att jag har en tendens att emellanåt tappa tron och engagemanget för det jag håller på med, köra fast. Skriver man en roman så måste man hålla sig i dess värld, skriver man noveller kan man röra sig mellan olika världar, lämna en text för att sen återvända till den.
Mycket har blivit skrivet, en del har lagts åt sidan, annat har slängts
eller ändrats under flera varv av bearbetning.
– Jag har egentligen en tendens att pilla och fila på varje formulering till och med till kommateckennivå och inte komma någon vart. En sak jag lärt mig med åren i jobbet som journalist, för där måste man få text ur sig, är att gå emot den tendensen. Det gäller att våga skriva, producera text helt enkelt. Ett knep är att skriva en första version som får bli hur dålig som helst, sedan har man en text att bearbeta och den brukar inte heller vara så dålig som man befarat, säger hon.
– Jag får försöka påminna mig själv om att det inte är någon idé att sitta och ha skrivkramp och vänta på att vindarna skall ligga rätt. Om man i stället sätter sig ner och skriver, då kan det hända att man upptäcker grejer, att man skriver in sig i ett tema eller en person. Många av mina personer har jag skrivit mycket mera om, och sen strukit sådant som inte behövs. De har en bakgrundshistoria som läsaren inte behöver läsa men som jag behövde för att skriva om dem.
Malin Slotte uppträder på bokmässan i Helsingfors fredag, 25.10 kl. 19 (scenen Fiskehamnen) och lördag 26.10 kl. 19 (Fiskehamnen). På söndag, 27.10 uppträder hon kl. 13 på HBL-scenen i monter 7e120.