Nokias framgång gjorde att Finland försummade viktiga reformer.
Finland har inte lyckats skapa en miljö där företagen vill växa. De klarar sig bra utomlands, men ger få arbetstillfällen i hemlandet, säger Björn Wahlroos.
Björn Wahlroos
I sin nya bok uttrycker finansmannen Björn Wahlroos än en gång oro över Finland och landets plats i den globala konkurrensen. Problemet, anser han, är att Finland inte lyckas skapa en miljö där våra företag vill växa.
– De klarar sig bra utomlands, vilket i och för sig är utmärkt, men det hjälper inte dem som vill ha jobb i Finland.
Att det blivit så här har enligt Wahlroos sina historiska rötter. Efter årtionden av östhandel och en hårt reglerad penningmarknad var vi oförberedda när den djupa krisen slog till i början av 1990-talet. Då föll bruttonationalprodukten med 13 procent på tre år och arbetslösheten steg till 20 procent.
Enligt Wahlroos gjorde Esko Ahos regering en del bra saker, som till exempel den historiska skattereformen. Men i stället för att, som flera andra länder, fortsätta reformarbetet i mitten av 1990-talet, förblindades vi av den kraftiga ökningen i arbetsproduktiviteten som följde på Nokias framgång. Trots att arbetskraften krympte steg produktiviteten med 6–7 procent per år, vilket i sin tur gav upphov till en bnp-tillväxt på omkring 4 procent. Wahlroos säger att det här var mycket bättre än det borde ha varit.
– Vi vann en jättepott på Lotto fast vi trodde att framgången berodde på vår egen förträfflighet. Så var det förstås till viss del – jag vill inte förringa Nokias produktutveckling. Men framgången visade sig vara allt annat än bestående. När finanskrisen sedan slog till hade Finland inte förändrat sig på samma sätt som konkurrentländerna.
Wahlroos påpekar att företagen förvisso har förändrats, från mångbranschkonglomerat till tydligt fokuserade enproduktsföretag. De har gjort sig av med verksamheter avsedda för hemmamarknaden och för östhandeln, och i stället satsat globalt. Följden är att de finländska företagen har en mycket liten andel anställda i hemlandet.
Brist på råvara
Ännu ett orosmoln på Wahlroos himmel är att Finlands traditionella ryggrad, skogsindustrin, börjar få ont om råvara. Vissa anser redan nu att för mycket tas ut ur skogen.
– Allt mer av vår råvara går dessutom till lägre förädlad cellulosa, när
Finland har två konkurrensfördelar: billiga men duktiga ingenjörer, och ett kallt klimat som lockar serverhallar eftersom det blir billigt att kyla dem här. Men det här räcker inte. Björn Wahlroos
efterfrågan på tryckpapper minskar. Lägre förädlingsgrad betyder att arbetstillfällena i skogsindustrin minskar.
Enligt Wahlroos skulle nya plastersättare kunna innebära en enorm möjlighet för skogsindustrin. Till exempel har gamla tiders cellofan alla chanser att göra comeback – i förbättrad version. Men bristen på skogsråvara sätter käppar i hjulen. Råvara finns i Ryssland, men ingen vågar bygga en fabrik om man måste förlita sig på råvara från Ryssland, menar han.
– Alternativet kunde vara att beskoga jordbruksmark, vilket skulle tränga undan lantbruket. Ekonomiskt skulle det vara lönsamt, men politiskt finns knappast viljan.
Många har påtalat behovet av att få upp produktiviteten på finländskt arbete. Enligt Wahlroos kan det göras bara på två sätt: genom att investera eller genom god tur. Men i Finland har vi länge investerat bara 4–5 procent av bnp per år när motsvarande andel i till exempel Sverige är 6–7 procent.
– Finland har två konkurrensfördelar: billiga men duktiga ingenjörer, och ett kallt klimat som lockar serverhallar eftersom det blir billigt att kyla dem här. Men det här räcker inte.
Wahlroos tar Sverige som ett positivt exempel på ett välfärdssamhälle som lyckats förnya sig. Han jämför den reformvänliga, öppna, marknadsliberala Centern i Sverige med det finländska systerpartiet, som enligt honom står för en mycket långsam förändring.
– Vi talar mycket om arbetsmarknaden, men Finland har ingen arbets”marknad”. Här sätts priset på arbetskraften inte på någon marknad, utan på Södra Kajen eller vid Hagnäs torg. Det leder till att många som vill jobba inte har möjlighet på grund av det stela systemet.
UPM-ordföranden Wahlroos tar exempel från skogsindustrin.
– Om en pappersfabrik är nedläggningshotad kan de anställda, som berörs mest, inte förhandla om flexiblare arbetsvillkor, utan det ska göras på central nivå.
Utifrån egen erfarenhet säger han att det sällan är problem att komma överens om speciallösningar med den lokala fackklubben, men att förbundet sätter stopp.
– Resultatet är att produktion flyttar utomlands.
När det gäller finländsk politik ser Wahlroos ett problem i att landet under långa tider haft två statsbärande partier, först Centern och sedan Socialdemokraterna.
– Ett statsbärande parti ger långsiktighet. Om ett parti med stor sannolikhet vinner också följande val, tänker man längre än på innevarande mandatperiod. Nu har Centern och SDP bara blivit två partier i mängden och då har långsiktigheten försvunnit.