På jobbet

”På jobbet får jag lika mycket gjort vid kaffemaskinen som genom e-posten.”

Med tanke på hur mycket tid de flesta av oss tillbringar på arbetet skrivs det förvånande få kolumner om just det. Lite som med våra äktenskap. Alla vet vi att livet utspelar sig just där i den samvaron som finns i badrummet och runt kaffebordet. Min dag är beroende av tonen i kollegans god morgon, i stressen före deadline, i ljuset från skärmen i mörkret. Jag jobbar med grupper och gruppdynamik och på jobbet får jag lika mycket gjort vid kaffemaskinen som genom e-posten. Vi lever i de små gesternas värld, men högt är det de stora händelserna vi kommenterar. På kontoret, i klassrummet, på sjukhuset, i restaurangköket.

På jobbet diskuterar vi arbetets framtid, det stressade arbetstempot och pekar på undersökningar som visar att 65 procent av de som börjar skolan i dag kommer att arbeta i yrken som ännu inte uppfunnits. De utlovas i snitt fem år på varje post. Vad det betyder för skolväsendet har andra säkert räknat ut. Från mina barn vet jag att inte mycket har ändrats: till nästa måndag ska de skriva en uppsats om huruvida freden i Versaille var rättvis och redovisa för Pythagoras sats. Men till skillnad från det jag blev undervisad i är alla i klass 6B övertygade om att Christoffer Columbus var en skenhelig skurk och de kan föra en debatt om huruvida den islamska guldåldern trumfar renässansen.

I mitten av informationsflödet nämner någon William Muers forskning. Han undersökte produktivitet. Bland hönsen, visserligen, men i alla fall. Fördelen med hönsen är att produktivitet kan mätas rätt enkelt: antalet ägg producerade per höna per dag. Forskaren börjar med en normal skock hönor och plockar sedan ut de mest produktiva och tävlingsinriktade. Han skiljer dem från de andra och isolerar dem, och låter dem befruktas. Sex generationer senare lägger de fortfarande fler ägg per höna i den utplockade gruppen. Så väljs de mest produktiva ut än en gång och … Och så till slut finns bara de mest produktiva kvar. Men då forskaren närmar sig hönsgården så är det tyst som i graven. För de mest produktiva hönorna har hackat sönder varandra. Bara tre har överlevt. Hur det gått till vet ingen, men det verkar som om de mest tävlingsinriktade producerade äggen på bekostnad av andra.

Forskningen finns återberättad av Margaret Heffeman under ett Ted Talk. Hon redovisar för sina egna misstag när hon anställde de mest meriterade och kompetenta, utan att ge dem chansen att lära känna varandra. För det som forskningen kring människogrupper visar är att de mest produktiva arbetsplatserna är de där kollegerna känner och litar på varandra. I stället för enskild kompetens och tävlan verkar i synnerhet tre faktorer verkar spela en avgörande roll: empati, jämvikt i form av den tid och de åsikter som hörs och kvinnlig medverkan.

”Porukassa tyhmyys tiivistyy” säger finnen. Men det visar sig att det gör smartheten också. Den som är klok nog att veta när det är dags att be om hjälp, och ödmjuk nog att våga göra det, den kommer också att gå längre. För att människor ska vara både produktiva och smarta måste det finnas ett visst mått av socialt kapital, för det som händer människor emellan är viktigt. För även utan hönsexperimentet är arbetets framtid kanske mer beroende av medmänsklighet än av produktivitet.