Jerker A. Eriksson var cineast in i det sista
Filmvetaren och cineasten Jerker A. Eriksson har somnat in. Kampen för filmens status som en konstform var hans livs projekt.
Filmerna var min ungdoms universitet, skriver Jerker A. Eriksson i sin essäsamling Flammande vildmark (Schildts & Söderströms, 2015).
Jerker A. Eriksson växte upp under en tid när kvartersbiograferna låg tätt i Helsingfors och han upptäckte redan i 12–13-årsåldern att filmerna var inkörsporten till en ljuvlig värld.
Eftersom Jerker A. Eriksson tidigt lyckades krångla sig in på barnförbjudna filmer som skrämde honom, insåg han som vuxen vikten av åldersgränser. Den insikten behövdes när Eriksson utnämndes till chef för Statens filmgranskningsbyrå 1964. Han innehade posten till sin pensionering 1996.
– När det gäller våld ska man vara strikt med åldersgränser. Våld mot barn är jag mycket skeptisk till, sade Jerker A. Eriksson i en intervju för HBL 2015.
Oförtrutet arbetade Jerker A. Eriksson på att höja filmens status som konstform. Tillsammans med Jörn Donner, Aito Mäkinen och Matti Salo introducerade han filmen för den finländska allmänheten, skrev filmkritik och grundade filmklubbar.
Amerikansk film, i synnerhet västernfilmer, var Jerker A. Erikssons specialområde.
– Amerikansk film är aldrig likgiltig, konstaterade han i HBL-intervjun och utnämnde John Fords film My darling Clementine till en film han aldrig tröttnar på.
På tal om Ingmar Bergman konstaterade Jerker A. Eriksson i en intervju i Nya Argus (6/2014) att Bergmans filmer innehöll kvalitet. Favoriten i Bergmans produktion var Sommarlek från 1951.
Ett möte med Ingmar Bergman blev oförglömligt.
– Jag blev alldeles petrifierad, en sån berömdhet. Jag fick inte ur mig ett ord.
Jerker A. Eriksson avled stilla natten till lördagen på det vårdhem där han bodde.