Fem försök att utvidga det egna uttrycket
Susanne Kujala tolkar förtjänstfullt fem orgelverk som alla tänjer på uttrycket i en egen riktning.
SAMTIDA ORGELMUSIK
Susanne Kujala
Orgelmusik från 21:a århundradet. Verk av Antti Auvinen, Maija Hynninen, Veli Kujala, Minna Leinonen, Olli Virtaperko. (Alba)
Organisten Susanne Kujalas skiva består av fem verk av inhemska tonsättare 2006–2012. Skivan som helhet är som en studie i utvidgade spelsätt och verken har hon behandlat i den skriftliga delen av sitt doktorsarbete 2013. Klart är att den läskunnige får mera ut av musiken genom att samtidigt läsa noterna som lätt hittas på nätet.
Verken aktualiserar frågor om tonsättarnas förhållande till instrumentet och traditionen. I många fall får jag känslan av att dessa verk är tonsättarnas första (trevande) försök att skriva för ett instrument, som de hyser stor respekt för men som de inte riktigt känner eller har något eget förhållande till.
Till exempel är musiken ofta färgad av manér, som man är van att förknippa med spektralmusiken: ackord avsmakas och bryts upp och när man inte vet vad man skall ta sig till prövar man sig fram genom att trissa upp och ner eller transponera ett hack hit eller dit. Detta är en grov förenkling, men det är inte ovanligt att tonsättare hamnar i olika situationer som de måste ta sig ur på ett eller annat sätt.
Förträfflig inspelning
I organistens make, tonsättaren och dragspelskonstnären Veli Kujalas Cyclone, är de rytmiska lekarna och ”störningar” ständigt närvarande. Klangerna är i sig fina, men det övergripande intrycket är fragmentariskt. Den stora behållningen blir att höra hur användningen av olika texturer påverkar volymen.
Maija Hynninens svit Trois Mondes är inspirerad av holländska grafikern Maurits Cornelis Eschers surrealistiska teckningar och Jean-Claude Rissets musik. Hynninen har några briljanta idéer som kanske inte utfaller helt optimalt eller som utnyttjas i lite för hög grad. Evighetsmaskinen bjuder på några roliga stunder, Den försjunkna katedralen för sin del på skojiga mikrotonala glissandi, medan Spiraltrappan för tankarna till en hiss som går upp och ner, med växande intensitet. En surrealistisk värld bortom denna ligger nära till hands.
Minna Leinonens Par Préférence har en tydlig struktur med en viss variation mellan långsamt och snabbt, små intervall, tämligen noggrann registrering och tydlig vision om hurdana ljud som eftersträvas.
I Olli Virtaperkos svit Dawkins finner man en petnoga registrering, men också hela skivans höjdpunkt i skarven mellan andra och tredje satsen, när orgelns motor stängs av, vilket leder till ett långsamt döende och förtvinande, med sjunkande stämningshöjd – och med en ännu roligare uppföljning när motorn knäpps på, som om musiken vaknade upp lika majestätiskt som Richard Strauss Also sprach Zarathustra!
Antti Auvinens Singel Excelsis bjuder på ett sagolikt bändande av toner, med snabb och virtuos textur, hög intensitet och överlag hög densitet i texturen.
Susanne Kujala känner verken utan och innan och har spelat in dem på de instrument som passar bäst. För inspelningen svarar Markku Veijonsuo och Jukka Viiri och om orgeln i mitt tycke är ett notoriskt svårinspelat instrument, skall speciellt Veijonsuo ha ett tack för förmågan att förmedla det breda registret och den distinkta, majestätiska och lite hårda klangen från Virtanenorgeln i Åbo domkyrka (i Kujala och Leinonen) samt känslan av rymd och stort volymmässigt omfång från Åkerman & Lund-orgeln i Berghälls kyrka (Virtaperko och Auvinen).