Ett outforskat litet kosmos
Nativiteten sjunker, min mage växer. Runt omkring mig, oss, analyserar debattörer och forskare varför det föds så få bebisar. Otrygga arbetsmarknader, klimatångest, negativt barnprat, avsaknad av parförhållanden? Jag räknar sparkar, omförhandlar bostadslån. Tvättar världens minsta vantar, klarar inte av att läsa om isberg som lossnar.
Nu måste vi tala om förlossningsdepression, kolik, sönderslitna underliv, att ångra sina barn, uppmanar rubrikerna. Utmattning, sexlivet dör, skilsmässa, ojämställdhet, fortsätter de. Och om jag skulle få en euro varje gång någon säger ”sov nu medan ni ännu får”, ”njut av er frihet för sen kan ni glömma den” eller ”du satsar kanske på ditt jobb nu, men snart får du annat att tänka på” skulle jag ha råd med en splitterny Bugaboo-vagn.
Jag är psykolog och psykoterapeut: jag förstår värdet i att lyfta fram och sätta ord på det svåra, komplicerade och smärtsamma. Att inte måla upp ideal och glansbilder, att utmana unkna och ouppnåeliga moderskapsideal. Ändå undrar jag om inte fler berättelser om föräldraskap skulle behövas? Inte i stället för de smärtsamma, men vid deras sida, samtidigt. Jag vet att jag behövde dem då vi försökte fatta vårt beslut, och fortfarande behöver dem. För även om negativa barnfamiljsnarrativ förstås inte är den enda orsaken till att många tvekar inför att bilda familj, har de varit en orsak för mig.
Också Heini Maksimainen som skrivit boken Vauvattomuusbuumi (Barnlöshetsboomen) lyfter fram den negativa bild många har av barnfamiljers vardag som ett av de teman hennes intervjupersoner beskrivit. Hur ska vi våga, undrade vi? Hur hantera det oåterkalleliga i detta? Om ett barn innebär att vi förlorar så mycket, vad får vi då i stället? Tvekan, rädsla, tvekan, oro. ”Snälla, berätta någonting som är fint och bra med att ha barn”, frågar jag vännerna gång på gång medan gravidtightsens resår blir allt mer uttänjd. ”Vi skrattar så himla mycket”, svarar en, ”jag ser världen på nytt då jag får visa den för min son”, säger en annan. En visar en bild på en pytteliten säng hennes dotter byggt åt sin pyttelilla plastödla hon döpt till Antti Tuisku. Jag klamrar mig fast i orden, plockar fram, håller nära.
det svåra och smärtsamma har ett värde, men det hoppfulla har också det. Därför är jag glad över att olika röster hörs, som den finskspråkiga podcasten ”Hei Baby”, där Vivian Nick och Kirsikka Simberg berättar om sina graviditeter, förlossningar och bebisar på ett roligt, modernt, mångbottnat sätt. Utan att försköna eller idealisera, men också med glädje, humor och fokus på det fina i att få barn. Någonting sådant hoppas också jag på. Att mitt i det trötta, nerspydda, oroliga inte bara förlora, utan förhoppningsvis också få. En ny människa att lära känna, till exempel. Ett liv, en ofullständig fullständighet, ett outforskat litet kosmos. Så, ja.
Om allt går väl har Finland en ny minimedborgare då ni läser detta. Vi är säkerligen trötta och bristfälliga. Men önska oss gärna glädje och lycka till.