Natt hela tiden i Crawfords fylletragedi
I Mikael Crawfords nya roman är det mest mörkt. Tillfälligt ljus släcks ner med alkohol, denaturerad om inte annan bjuds.
ROMAN
Mikael Crawford
Drick bröder Schildts & Söderströms 2019
För två år sedan debuterade journalisten Mikael Crawford (f. 1964) med romanen En liten bok om nästan ingenting (Vilda förlag), som trots det blygsamma namnet hade betydande förtjänster. ”Boken är hemsk och bra, så läs den. Och kanske författaren bär på en annan, ännu större. Håll honom under uppsikt”, tycks jag ha skrivit då.
Sagt och gjort. Och nu har Crawford levererat. Mörker, hopplöshet, fyllegalenskap, abstinensångest och desperat sexistiskt skrävlande fyller sidorna i hans nya roman Drick bröder. Mörkret ruvar över den östnyländska skärgården en stor del av året, och i romanpersonernas sinnen är det mörkt året om. Tillfälligt ljus släcks ner med alkohol, denaturerad om inte annan bjuds, för ”egentligen har det varit natt hela tiden”. Samhällsanalysen sträcker sig just så långt att man kan förakta sommargästerna för att deras fyllekoder och sexetikett är annorlunda än ens egna, och pissa i deras brunn om man har vägarna förbi.
Om En liten bok om nästan ingenting var en talangfull fingerövning i den toxiska pojkuppväxtens utmaningar ur arbetarklassperspektiv, är Drick bröder en kunnig inventering av vart det bär därefter. Den är större, ännu hemskare – och bättre i den bemärkelsen att den är mera roman, en komponerad och sammanhållen helhet som gräver sig djupare i sin tematik ända till slutet.
Albert på udden och hans entourage
Vi möter Albert på udden, gammal ungkarl som säljer strandparcell efter strandparcell åt skärgårdssuktande stadsbor och super upp pengarna tillsammans med byns pojkar och ynglingar. Han värvar gärna sina vänner bland sådana som knappt orkat gå ut högstadiet. Limpan och Jan är två unga hemmasöner som aldrig lyckats ta sig bort, ut eller fram åt något håll i vare sig livet eller geografin. Limpan är alltid tillgänglig när Albert behöver sällskap, för han gör knappt annat är ”sitter i sin farsas gamla verkstad och gömmer sig för sin morsa”. Jan är ett knepigare fall. Han har skov av nykterhet och säsongbetonat arbete som skogsdräng eller byggare åt sommargästerna, och några livserfarenheter att minnas.
När Albert säljer en parcell slår han på stort och bjuder med sitt entourage till banken i Borgå. Då kan färden rentav sluta i Helsingfors
– närmare bestämt i den östliga förorten Gårdsbacka med sina många krogar och kvinnor som är så desperata att till och med Albert får omkull dem (men inte mer än så, vad han än själv påstår efteråt).
För de här människorna är skammen över det de blivit så djup att de inte längre känner den som en känsla möjlig att benämna, de lever den som om inget annat fanns. Sällan har jag stött på en finlandssvensk romanperson så berörande tragisk och så komprimerat beskriven som Jan bland sina ölburkar.
De hårdaste och elakaste kvinnorna i världen
Albert må vara en stundvis glad suput, men för de kliniskt deprimerade och marginaliserade unga männen existerar knappast längre uppåtfyllans lilla lyft, bara bedövningen som övergår i bakfyllans malande stenkross av ångest som behöver bedövas på nytt.
Och hemma väntar mammorna, levande bevis på det varje östnyländsk man vet, ”att de östnyländska kvinnorna är de hårdaste och elakaste i hela världen”. Jans mamma Berit är den enda personen i boken med en ljus vision. Hon vill vara bullbakande mormor och bo nära dotterns familj i Borgå, i ett höghus så ljusblått att det nästan är vitt, med centralvärme och hur mycket varmvatten som helst. Men hon sitter fast i skärgårdsmörkret med sin demenssjuka man och sonen som det nu aldrig tycks bli något annat av än en suput fastän han sprattlar mot ödet ibland. Så hur ska en stackars ensam mamma göra? Läs så får ni se vart hennes stenhårda framtidsfokus bär.
Nu kan det hända att någon vill påstå att det i Drick bröder finns ett stråk av humor som jag valt att inte förstå. Men så fan heller finns här humor. Skrattar jag ändå emellanåt är det för att det är så tröstlöst, fult, tragiskt – och ofta briljant gestaltat på ett ekonomiskt och träffsäkert språk.
Mikael Crawford uppträder på Helsingfors bokmässa på torsdag 24.10 kl. 18.30 (scenen Fiskehamnen) och på söndag 27.10 kl. 15.30 (Fiskehamnen) och 17 (Blåbärslandet).