Natt he­la ti­den i Craw­fords fyl­letra­ge­di

I Mi­kael Craw­fords nya ro­man är det mest mörkt. Till­fäl­ligt ljus släcks ner med al­ko­hol, de­na­tu­re­rad om in­te an­nan bjuds.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - PIA INGSTRöM 029 080 1333, pia.ingstrom@ksf­me­dia.fi

RO­MAN

Mi­kael Craw­ford

Drick brö­der Schild­ts & Sö­der­ströms 2019

För två år se­dan de­bu­te­ra­de jour­na­lis­ten Mi­kael Craw­ford (f. 1964) med ro­ma­nen En li­ten bok om näs­tan ingen­ting (Vil­da för­lag), som trots det blyg­sam­ma nam­net ha­de be­ty­dan­de för­tjäns­ter. ”Boken är hemsk och bra, så läs den. Och kanske för­fat­ta­ren bär på en an­nan, än­nu stör­re. Håll ho­nom un­der upp­sikt”, tycks jag ha skri­vit då.

Sagt och gjort. Och nu har Craw­ford le­ve­re­rat. Mör­ker, hopp­lös­het, fyl­le­ga­len­skap, ab­sti­nensång­est och de­spe­rat sex­is­tiskt skräv­lan­de fyl­ler sidorna i hans nya ro­man Drick brö­der. Mörk­ret ru­var över den öst­ny­länds­ka skär­går­den en stor del av året, och i ro­man­per­so­ner­nas sin­nen är det mörkt året om. Till­fäl­ligt ljus släcks ner med al­ko­hol, de­na­tu­re­rad om in­te an­nan bjuds, för ”egent­li­gen har det va­rit natt he­la ti­den”. Sam­hälls­a­na­ly­sen sträc­ker sig just så långt att man kan för­ak­ta som­mar­gäs­ter­na för att de­ras fyl­le­ko­der och sex­e­ti­kett är an­norlun­da än ens eg­na, och pis­sa i de­ras brunn om man har vägar­na för­bi.

Om En li­ten bok om näs­tan ingen­ting var en ta­lang­full fing­eröv­ning i den tox­iska pojkupp­väx­tens ut­ma­ning­ar ur ar­be­tar­klass­per­spek­tiv, är Drick brö­der en kun­nig in­ven­te­ring av vart det bär där­ef­ter. Den är stör­re, än­nu hems­ka­re – och bätt­re i den be­mär­kel­sen att den är me­ra ro­man, en kom­po­ne­rad och sam­man­hål­len hel­het som grä­ver sig dju­pa­re i sin te­ma­tik än­da till slu­tet.

Al­bert på ud­den och hans en­tou­rage

Vi mö­ter Al­bert på ud­den, gam­mal ung­karl som säl­jer strand­par­cell ef­ter strand­par­cell åt skär­gårds­suk­tan­de stads­bor och su­per upp peng­ar­na till­sam­mans med byns poj­kar och yng­ling­ar. Han vär­var gär­na si­na vän­ner bland så­da­na som knappt or­kat gå ut hög­sta­di­et. Lim­pan och Jan är två unga hem­masö­ner som ald­rig lyc­kats ta sig bort, ut el­ler fram åt nå­got håll i va­re sig li­vet el­ler geo­gra­fin. Lim­pan är all­tid till­gäng­lig när Al­bert be­hö­ver säll­skap, för han gör knappt an­nat är ”sit­ter i sin farsas gam­la verk­stad och göm­mer sig för sin mor­sa”. Jan är ett kne­pi­ga­re fall. Han har skov av nyk­ter­het och sä­song­be­to­nat ar­be­te som skogs­dräng el­ler byg­ga­re åt som­mar­gäs­ter­na, och någ­ra livs­er­fa­ren­he­ter att min­nas.

När Al­bert säl­jer en par­cell slår han på stort och bju­der med sitt en­tou­rage till ban­ken i Borgå. Då kan fär­den rentav slu­ta i Helsing­fors

– när­ma­re be­stämt i den öst­li­ga för­or­ten Gårds­bac­ka med si­na många kro­gar och kvin­nor som är så de­spe­ra­ta att till och med Al­bert får om­kull dem (men in­te mer än så, vad han än själv på­står ef­teråt).

För de här män­ni­skor­na är skam­men över det de bli­vit så djup att de in­te läng­re kän­ner den som en käns­la möj­lig att be­näm­na, de le­ver den som om ing­et an­nat fanns. Säl­lan har jag stött på en fin­lands­svensk ro­man­per­son så be­rö­ran­de tra­gisk och så kom­pri­me­rat be­skri­ven som Jan bland si­na öl­bur­kar.

De hår­das­te och ela­kas­te kvin­nor­na i värl­den

Al­bert må va­ra en stund­vis glad sup­ut, men för de kli­niskt de­pri­me­ra­de och mar­gi­na­li­se­ra­de unga män­nen ex­i­ste­rar knap­past läng­re upp­åt­fyl­lans lil­la lyft, ba­ra be­döv­ning­en som över­går i bak­fyl­lans ma­lan­de sten­kross av ång­est som be­hö­ver be­dö­vas på nytt.

Och hem­ma vän­tar mam­mor­na, le­van­de be­vis på det var­je öst­ny­ländsk man vet, ”att de öst­ny­länds­ka kvin­nor­na är de hår­das­te och ela­kas­te i he­la värl­den”. Jans mam­ma Be­rit är den en­da per­so­nen i boken med en ljus vi­sion. Hon vill va­ra bull­ba­kan­de mor­mor och bo nä­ra dot­terns fa­milj i Borgå, i ett hög­hus så ljus­blått att det näs­tan är vitt, med central­vär­me och hur myc­ket varm­vat­ten som helst. Men hon sit­ter fast i skär­gård­s­mörk­ret med sin de­mens­sju­ka man och so­nen som det nu ald­rig tycks bli nå­got an­nat av än en sup­ut fastän han spratt­lar mot ödet ibland. Så hur ska en stac­kars en­sam mam­ma gö­ra? Läs så får ni se vart hen­nes sten­hår­da fram­tids­fo­kus bär.

Nu kan det hän­da att nå­gon vill på­stå att det i Drick brö­der finns ett stråk av hu­mor som jag valt att in­te för­stå. Men så fan hel­ler finns här hu­mor. Skrat­tar jag än­då emel­lanåt är det för att det är så tröst­löst, fult, tra­giskt – och of­ta bril­jant ge­stal­tat på ett eko­no­miskt och träff­sä­kert språk.

Mi­kael Craw­ford upp­trä­der på Helsing­fors bok­mäs­sa på tors­dag 24.10 kl. 18.30 (sce­nen Fis­ke­ham­nen) och på söndag 27.10 kl. 15.30 (Fis­ke­ham­nen) och 17 (Blå­bärs­lan­det).

FO­TO: CA­TA PORTIN

”Vi su­per in­te för att det ska kän­nas bätt­re. Vi su­per för att vi vet att vad som än kom­mer i stäl­let är myc­ket vär­re”, kon­sta­te­rar en av per­so­ner­na i Mi­kael Craw­fords nya ro­man.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.