Inför döden är vi alla tapirer
Annika Sandelins och Linda Bondestams nya bok handlar on silkesapans och tapirens täta tvåsamhet, deras sorglösa dagar av lek, bus och innerliga samtal, och om hur allt plötsligt tar slut när silkesapan dör.
BARNBOK Annika Sandelin & Linda Bondestam
Silkesapans skratt Förlaget M & Berghs 2019
Nattens stjärnor sticker hål i himmelsblått dunkel. En ensam tapir blickar upp mot oändligheten. Hennes gula öga blänker i skymningen. Pärmen till Annika Sandelins och Linda Bondestams bilderbok Silkesapans skratt utstrålar vemod och allvar. Samtidigt regnar stjärnor ner över bokpärmen. Nedsänkta i relief gnistrar boktiteln och några stjärnor i silvervitt. Det är en utsökt, träffande öppning till en djupt berörande berättelse om vänskap, sorg och saknad.
Gripande glasklart
Silkesapans skratt tar avstamp i tapirens och silkesapans täta tvåsamhet. Hur deras sorglösa dagar fylls av lek, bus och innerliga samtal tills allt plötsligt tar slut. Vännen insjuknar, dör och Tapirens värld rasar samman:
”Tapiren kunde inte tro att det var sant. Hur kunde någon som alltid har funnits helt plötsligt sluta att finnas? Hur kan någon som är så viktig plötsligt bara dö?”
Sandelin återger tapirens chockartade förlust gripande glasklart. Känslan av att ingen förstår hennes sorg, ilskan över att livet går vidare som om inget hänt. Ändå är det i den vidgade vänkretsen som trösten finns. I tillsammansvarandet och delandet av minnen. I insikten att sorg bäst bärs tillsammans.
Linda Bondestam, nyligen förärad en stol i Svenska Barnboksakademin, excellerar i att skapa en bildvärld som förmår inrymma berättelsens bråddjup. Prunkande växtlighet, ljus som silar ner bland höga trädstammar, svarta silhuetter mot midnattsblå himmel tar läsaren till en regnskogsvärld av mytiska dimensioner. Imponerande variationsrikt varvas uppslag som leker med inramning, färgsättning, perspektiv och textens placering.
Smidigt infogas bilder som tar vid bortom orden, som på det dramatiska uppslag där tapiren hittar vännen död. Till vänster zoomas silkesapan in – liten och trött, tillsynes insomnad under ett grönt löv – som om åskådaren drabbats av tunnelseende inför det obegripliga som hänt. Till höger en helsidesbild med vidgat perspektiv som symboliskt gestaltar ett farväl i form av en fågels flykt in i ett okänt fjärran.
Eller som när en vän försöker trösta med att silkesapan kanske föds på nytt som ett grässtrå och tapiren fräser ifrån ”Ett grässtrå kan du vara själv [...] Silkesapan skulle vara en sällsynt orkidé. Djungelns vackraste” och helsidesillustrationen till höger låter läsaren se den praktfulla blomma tapiren föreställer sig.
Med slokande snabel
Förmänskligade eller antropomorfa djur används ofta i bilderbok för att skapa en sagoaktig eller främmandegörande distans till det som berättas, särskilt om tematiken är smärtsam. Samtidigt är djurfigurer tacksamma för att de har en visuellt expressiv – ofta humoristisk – potential.
Sandelin och Bondestam tar subtilt alla dessa möjligheter till vara och gör sina djurkaraktärer till utpräglade personligheter vars särdrag framhävs av deras djurkroppar: tapiren sörjer med slokande snabel; silkesapans påhittighet bor i hennes kvicka, lilla kropp. I vänkretsen finns också den eftertänksamma, ständigt försenade sengångaren; den välmenande, klumpiga glasögonbjörnen och den förnuftigt resonerande tukanen.
Bilderboken tillägnas poeten Stella Parland, Silkesapans alter ego samt nära vän och kollega till bilderboksskaparna, som gick bort 2015. Berättelsen bottnar uppenbarligen i det egenupplevda, men står stadigt på egna ben då tematiken lyfts till ett allmängiltigt plan. Inför döden är vi alla tapirer.
Barnbok om döden eller livet?
Bilderböcker som vågar ta sig an existentiella frågeställningar riskerar i vår ängsliga tid att nischas smalt som terapeutiska ”barnböcker om döden”. Det kan de visserligen också vara, men min poäng är att en mästerligt mångbottnad bilderbok som Silkesapans skratt är så mycket mer och förtjänar att nå ut bredare. Berättelsen är de facto långt mer livsbejakande än dyster.
Silkesapans vänner försonas efter hand med saknaden, var och en på sitt sätt. För tapiren är insikten att vännens skratt finns kvar avgörande. Så utmynnar Sandelin och Bondestams virtuosa samarbete i en hyllning till livsviktig vänskap och en trösterik försäkran om att det går att leva med vetskapen om att livet en gång tar slut.
Linda Bondestam uppträder på bokmässan i Helsingfors 25.10 kl. 15 (Kallio-scenen), 26.10 kl .14.30 (Fiskehamnen) 16.30 (Toukola).
Annika Sandelin uppträder 25.10 kl. 16.30 (Blåbärslandet), 26.10 kl. 14 (Kumpula), 16.30 (Toukola), och 27.10 kl. 12 (Fiskehamnen) och 14 (Toukola).
I diktsamlingen White Monkey använder Adrian Perera sig av ett konkret, drabbande språk för att gestalta rasismen i samhället. Texterna passar ypperligt i radioteaterformatet.
White Monkey
Text: Adrian Perera. Radiobearbetning och regi: Camilla Thelestam. Dramaturg: Anna Kölén. Ljuddesign: Jani Orbinski. Musik: Dante Thelestam och Pekka Koivisto. I rollerna bland andra: Jakob Öhrman, Nina Hukkinen, Edith Holmström och Frank Skog. Sänds torsdag 24.10 i Radio Vega kl. 19.22. Repris 9.11 kl. 12.03. Tillgänglig på Yle Arenan från och med torsdag.
Adrian Pereras diktsamling White Monkey från 2017 är en skoningslös uppväxtskildring med briljant konkreta bilder av rasism, skam och klasskillnader. Utan problem förvandlas diktsamlingen nu till radioteater i Camilla Thelestams bearbetning och regi. Texten är en förkortad variant och fungerar utmärkt i hörspelsformatet eftersom Perera omfamnar ett omvälvande innehåll med ett precist språk.
Jakob Öhrman spelar jagberättaren, en pojke som föds och växer upp i Finland med en lankesisk mamma och en finländsk pappa. Pappan (Frank Skog) vill erövra och inordna sonens identitet i sin egen och lyckas med det delvis: ”Min far är mitt pass, mitt namn, mitt land”.
Mamman (Nina Hukkinen) drar sig däremot undan. Hon gömmer sig i köket för pojkens vänner när de kommer på besök och första dagen i skolan stannar hon till skillnad från de andra föräldrarna ute på skolgården trots att hon tagit ledigt från jobbet för att vara med. Hon försöker anpassa sig till normen: ”blandar blåbär och kexsmulor, korv med vatten och potatis”.
Adrian Perera gestaltar så emotionellt mångskiktat att det bränner till. Barnets skam och skuldkänslor. Schampolödder som blandar sig med snyftningar, mor och son som delar av varandra – så komplext, ömt och hårt skildrat! Men hela tiden finns här också en glöd, en ilska som växer och röst som blir allt starkare. Som ifrågasätter och ställer motfrågor.
I egenskap av vit ciskvinna har jag det privilegierade perspektiv Adrian Perera ruskar om med sina dikter: Se här så mycket dold och helt öppen rasism, se alla tankemönster, talesätt och glåpord som exkluderar, pekar ut, förminskar och exotiserar. Alla pinsamma försök att dölja rasismen som ändå hela tiden finns där i språkbruket och strukturerna. Pereras text är inte bara litterärt verkningsfull utan också politiskt nödvändig.
White Monkey är ett välgjort hörspel. I sin regi fokuserar Thelestam på texten och litar på dess kraft och Öhrman förvaltar den väl i egenskap av huvudrollsinnehavare. Jani Orbinskis ljuddesign är högklassig och levererar lämpligt med ljudbilder i förhållande till texten som redan i sig är målande tack vare Adrian Pereras poetiska konkretion. Det är roligt att man satsat på nyskriven musik av Dante Thelestam och Pekka Koivisto, som ger pjäsen en stämningsfull, vemodig ram.
Allt blir som bekant godare med bacon. Och få saker känns väl mer passande till afternoon tea än just scones.
Cirka 12–15 stycken, 40 minuter
140 g bacon 5 dl vetemjöl 2 tsk bakpulver 1 tsk senapspulver 1 tsk malen spiskummin 1/4 tsk salt nymalen svartpeppar 50 g kylskåpskallt smör 2 1/2 dl riven cheddar 3 dl vispgrädde
Sätt ugnen på 200 grader.
Knaperstek baconet, låt rinna av på hushållspapper och bryt i bitar. Spara stekfettet.
Blanda mjöl, bakpulver, senapspulver, spiskummin, salt och peppar i en bunke. Skär smöret i kuber och fördela med fingertopparna i mjölblandningen tills du får en grynig massa. Rör ned ost och baconbitar, se till att allt täcks helt av mjölblandningen. Blanda hastigt i grädden utan att arbeta för länge.
Lägg upp degen på en mjölig yta. Arbeta snabbt ihop och platta ut till en cirka 2–3 centimeter tjock platta. Placera på bakplåtspappersklädd plåt och ta ut cirklar med utsticksmått, upprepa tills degen tar slut. Pensla med det sparade baconfettet (värm om det behövs). Grädda i cirka 15–20 min eller tills ytan får fin färg. Servera med smör, ost, sylt, marmelad eller hemgjord citruscurd.