Biblioteken i mitt liv Franska viner passar till viltgrytan
Det var säkert många jaktlag som ivrigt laddade sina studsare när årets älgjakt inleddes i lördags. Under de närmsta veckorna är sannolikheten rätt stor att hundrastare och svampplockare träffar orangeklädda jägare i skogarna.
När höstmörkret sänker sig över huvudstaden är det en lisa för själen att uppsöka biblioteket. I mitt fall ligger det i Tölö. Att i ”tredje åldern” åter börja frekventera biblioteket känns, märker jag, lite som att upprätta en båge till det sedan länge förflutna.
Stadsbiblioteket i Nässjö öppnades i Folkets Hus en bit in på 1960-talet. Ryktet förtäljde att man kunde låna böcker helt gratis, vilket nog för mig var lika obegripligt som när lekkompisen Ingemar – som redan hade börjat lågstadiet – berättade att skrev man fel i sitt skrivhäfte belönades man av läraren med en bock …
Vad söker jag i dag på biblioteket? Egentligen kanske inte mycket mer än en stunds ro och kontemplation.
Jag har bland annat lånat Stalin – den röde tsaren och hans hov av Simon Sebag Montefiore minst tre, fyra gånger. Nyligen lånade jag en biografi över dottern Svetlana, som ju utan egen förskyllan kom att bära ett tungt arv.
I novellen Sommar och en medelålders kvinna (Kesä ja keski-ikäinen nainen) beskriver Eeva Kilpi finstämt ett besök på ett savolaxiskt bibliotek: Jag hade sett fram emot den här stunden; på få ställen trivs jag så bra som på bibliotek. Varje bibliotek har sin egen karaktär.
Tölö bibliotek, återöppnat 2016 efter renovering, är ljust och spatiöst. Under den varma årstiden kan man sitta på dess balkong och försöka avgöra om en bok är värd att låna hem eller ej.
I maj i år besökte jag Nässjö stadsbibliotek, vars bokbestånd flyttats några hundra meter till nya lokaler. Pratade en stund med ett par unga bibliotekstjänstemän, men avstod från att fråga efter böcker av Astrid Lindgren, Enid Blyton och Richmal Crompton. En gång var Emil och Pippi, Fem-böckerna samt serien om buspojken Bill otroligt betydelsefulla. De, samt småskolelärarna Gunnel och Ingrid, bär nog skulden till att jag än i dag knappt vet hur man använder ett rättstavningsprogram.
■ Som tonårig hästflicka hade jag för vana att högt och tydligt tralla igenom hela min sångrepertoar då jag var ute i terrängen – och att glömma reflexerna och den färggranna jackan hemma kom inte på fråga. Det kändes förstås pinsamt, men så pass nervös var jag ändå över att bli misstagen för en helt annan art där vi traskade omkring i sten och mark i de oktoberdunkla Korposkogarna, jag och min mörkbruna ponny, att jag struntade i min blyghet och gnolade på.
Lite senare kom utdelningen – mina föräldrar brukade få några fina bitar av vår älgjagande granne, och mamma kokade sedan ihop de mest underbara grytorna till middag. Än i dag förknippar jag viltkött med mysiga middagar medan det regnar och är ruskigt utanför.
Viner från Rhône
■ När jag väljer vin till sådana anrättningar brukar jag rikta blicken mot den franska hyllan och då specifikt mot det avlånga området Rhône i sydöstra Frankrike. De norra delarna står för en betydligt mindre del av produktionen och producerar lite förnämare och elegantare viner med Syrah som bas, medan man i söder gör fylliga och kraftfulla viner på Grenache.
Generellt kan man ändå säga att Rhônevinerna brukar vara lämpligt fylliga, samtidigt som de har en behaglig syra och en aning strävhet. I kombination med aromer av skog, björnbär, tranbär och lingon, blir de perfekta till just grytor och stuvningar baserade på skogens håvor.