Fosterlandet och Gud skulle ”omvända” rödgardister
Det är högsommar 1918. Ett rekordantal röda krigsfångar bokförs i Dragsviks fångläger. 8 587 interner är inklämda på ett område som mäter 200 x 500 meter. Bakom murarna skördar svält och sjukdomar dagligen närmare hundra liv.
”Stämningen är nervös bland fångarna”, antecknar pastor Paul Danielsson i sin dagbok. Han hade anlänt till fånglägret i juni samma sommar för att påbörja ett religiöst och fosterländskt omskolningsarbete bland rödgardisterna.
Efter att de vita gått segrande ur inbördeskriget tillsatte den finländska senaten en fostringsavdelning för fånglägerväsendet. Målet var att de drygt 80 000 rödgardister som samlats i landets tretton fångläger skulle omvändas. Senaten önskade sig ett enat, borgerligt sinnat och kristet folk.
De som utförde fostringsarbetet hade ofta en stark förankring i kyrkan och förde dess sak. Officiellt hette det att kyrkan var en neutral medlare i konflikten mellan vita och röda.
För den finländska lutherska kyrkan var det här ett sätt att återfå sin status. Trots att 98 procent av finländarna officiellt var lutheraner var det allt färre som aktivt gick i kyrkan. Borgare ifrågasatte prästernas politiska inflytande och arbetarklassen fördömde institutionens ekonomiska makt.
Bibeln och bössan
Pastor Paul Danielsson var en av landets över 90 fostringschefer. Bara en handfull av dem var kvinnor. Utöver präster anslöt sig också några lärare och studenter till verksamheten.
Vid inbördeskrigets utbrott fungerade Danielsson som kaplan vid Ingå församling. Danielsson och hans fru råkade som många andra i bygden ut för röda gardets framfart vårvintern 1918.
Pastor Danielsson gjorde sitt bästa för att förse fångarna med mera mat. Kanske för större framgång i fostringen, kanske av ren medmänsklighet. Det rådde livsmedelsbrist i hela landet och fångarna hamnade längst bak i brödkön.
Paret förhördes av rödgardisterna, vilket väckte starkt obehag hos bägge.
Trots sitt kyrkliga ämbete valde pastor Danielsson att jobba som fältpastor för skyddskårerna under kriget och tog på så sätt ställning för den vita sidan. Under inbördeskriget verkade runt 50 präster inom den vita armén.
Tillsammans med sju andra fostringsmän rekryterades Danielsson till Dragsviks fångläger efter kriget. Pastor Danielsson hade ett personligt intresse av att utplåna socialismen i Finland och fostringsarbetet utgjorde enligt honom en ypperlig möjlighet i den kampen.
”Det är alla friska fångars plikt att delta i gudstjänsterna”
Fostringsavdelningarnas verksamhet i fånglägren tog sig uttryck i förtroliga samtal, obligatoriska gudstjänster, bön, predikan och välsignelse. Också skriftskolor skulle upprättas för de yngre fångarna.
Så kallad sund fritidssysselsättning ingick också.
Kurser i handarbete, föredrag, körsång och gymnastik skulle ordnas för internerna. Föredragen berörde ämnen som ”Det finska släktets ursprungshem” och ”Den goda medborgaren”.
Lästvång rådde också i lägren. Den som botaniserade bland böckerna fann titlar som ”Behöver arbetaren kristendomen?” och ”Klasshat”.
Med den uppskissade verksamheten och statens målsättningar i handen skred pastor Danielsson och övriga fostrare till verket.
Motgångar i arbetet konstaterades i avdelningens veckorapporter redan i ett tidigt skede.
Fånglägerpopulationen var på tok för stor i relation till utrymme och personal. Lägerområdet var anpassat för ett tusental soldater men fylldes nu av svaga, ofta sjuka och mentalt nedbrutna människor. Majoriteten av fångarna var från början unga män som hade hälsan, men som förlorade den antingen i kriget eller på grund av förhållandena i fånglägret.
Det var brist på mat och vatten och någon gymnastikundervisning var det inte tal om. Danielsson antecknade: ”Det har försökts med idrott men inte funnits deltagare. Detta beror både på likgiltighet och lättja, samt svaghet. (Dödlighetsprocenten hög).”
Danielsson gjorde sitt bästa för att förse fångarna med mera mat. Kanske för större framgång i fostringen, kanske av ren medmänsklighet. Det rådde livsmedelsbrist i hela landet och fångarna hamnade längst bak i brödkön.
“Läslusten är hängiven bland fångarna”
Om gymnastikundervisningen inte skördade framgång, gjorde litteraturen däremot det. I augusti skickade pastor Danielsson ett brev till fånglägeradministrationen i vilket han berömde fångarnas läslust. Avdelningen satsade på fånglägrets bibliotek och samlade in pengar för införskaffning av lämplig litteratur.
Fostringsmännens egen tidning, Tosi Työhön!, användes också i ”omvändelsearbetet”.
Tack vare tidningen kunde fostringsmännen nå landets krigsfångar, men också redan frigivna röda, deras anhöriga och en stor del av den övriga befolkningen.
Körsång visade sig populärt bland fångarna. ”De visar stor lärolust”, noterade man i fostringsavdelningens veckorapporter. Kanske utgjorde både läsning och sångundervisning helt enkelt välkomna avbrott i fånglägrens i övrigt obarmhärtiga förhållanden.
”Pastorn skall alltid förbereda de dödsdömda innan dödsdomen verkställs”
Den stora mängden administrativt arbete visade sig tidigt störa avdelningens ”omvändelsearbete”. Fostringsmännen satt ofta fast med att censurera material eller bokföra de döda. Det här innebar färre möten med rödgardisterna och sämre möj
lighet att återställa kyrkans och det vita Finlands maktposition.
Den höga dödligheten ledde till bråda tider för prästerna. Fångar som avlidit av sjukdom eller näringsbrist välsignades medan sjuka och döende tilldelades stöd och tröst. I jämn takt rullades likkärrorna över den leriga gårdsplanen mot den närbelägna massgraven.
Under sommarmånaderna avled dagligen runt 30 interner, periodvis kunde antalet stiga till upp till 100 interner per dag. Under sommaren 1918 dog omkring 2 800 rödgardister enbart i Dragsviks fångläger.
“Tack allra främst för den tydliga förändringen i era sinnen!”
Fostringsarbetet pågick i Dragsvik fram tills att fånglägret omvandlades till tvångsarbetsinrättning i september 1918. Avdelningen själv såg fostringen som framgångsrik, vilket också det ovanstående citatet ur Tosi Työhön! riktat till tidigare fångar tyder på. I sin dagbok antecknade Danielsson att upp till ett tjugotal gudstjänster hade ägt rum somliga dagar. Detta vid sidan om flertalet privata samtal, regelbundna fosterländska anföranden och daglig litteraturutdelning.
Exakt vad fostringsarbetet betydde för var och en av Dragsviks ungefär 10 000 fångar är svårt att fastslå. Tidigare fängslade röda har uttalat sig sparsamt om fostringen, vilket i sig antyder ett småskaligt inflytande. De uttalanden som finns beträffande verksamheten är också likgiltiga.
Fortsatta schismer
Med facit i hand vet vi i dag att finländarna trots fostringen fortsättningsvis var ett splittrat folk under 1920-talet. Folkets enande förblev en prioritet hos både senaten och kyrkan och fostringsavdelningen fortsatte verka i landets tvångsarbetsinrättningar. Det som behövdes för att läka inbördeskrigets sår, visade sig dock vara ännu ett krig. Den här gången mot en gemensam fiende.
Och pastor Danielsson? De omänskliga omständigheterna och den massdöd han bevittnade under tiden på Dragsvik fick honom inte att ändra åsikt om socialismen och landets arbetarklass. Under 1930-talet stöter vi igen på pastorn inom den utomparlamentariska och antikommunistiska sammanslutningen Lapporörelsen. Han predikade alltjämt både Guds och fosterlandets ord.