Chockhöjda fastighetsskatter diskriminerar privat markägande
SKATTER Skatteförvaltningen har i flera omgångar uttalat att chockhöjningarna av fastighetsskatterna i skärgården skulle basera sig direkt på giltig lagstiftning och att nollbeskattat impediment enbart kan finnas vid gårdsbruk. I HBL (23.8) framför Jukka Backlund, skattesakkunnig vid Skatteförvaltningen, att ”En väsentlig del av rättvis beskattning är att uträkningen av skatten sker på samma grunder och på samma sätt för alla”.
Vid en närmare studie har det framgått att den reviderade tolkningen som ligger bakom chockhöjningarna inte tillämpats konsekvent på alla, utan i stället har åtminstone de statsägda fastigheter som utgör Skärgårdshavets nationalpark fortsättningsvis behandlats som skattefritt impediment.
Enligt lagen är staten, Forststyrelsen, skattskyldig i likhet med andra markägare, och några specialbestämmelser angående skattefrihet för nationalparker existerar inte. Trots att Forststyrelsen är ägare av de i Pargas och Kimito skärgård i särklass största fastigheterna på cirka 4 326 ha, har Forststyrelsen 2019 beskattats enbart för drygt 12 ha markyta – en areal som motsvarar cirka 0,29 procent av den totala markytan på fastigheterna i fråga.
Om den förnyade tolkningen hade tillämpats konsekvent hade detta inneburit en skattesmäll i storleksklassen 440 000 euro för Forststyrelsen enbart för Skärgårdshavets nationalparks del. Till följd av den favoriserande särbehandlingen har Forststyrelsen dock besparats denna börda och påförts en närmast symbolisk skatt på endast 2 500,60 euro för markytorna i fråga.
Om tolkningen är att obebodda och obrukbara skärgårdskobbar inte utgör skattefritt impediment bör samma tolkning gälla alla. En ”tolkning” där dylik privatägd mark utgör så högt beskattad byggnadsmark som möjligt, samtidigt som statsägda motsvarigheter utgör skattefritt impediment, är både diskriminerande och olaglig.
Att favoriseringen av de i området i särklass största fastigheterna skulle bero på ett misstag är inte särdeles trovärdigt, inte minst med tanke på att man även lyckats inkludera de allra minsta privatägda grynnorna i skattebasen med noggrann pietet.
I en rättsstat bygger all utövning av offentlig makt på lag som tillämpas lika på alla. Då den ikraftvarande lagen varken befriar staten eller nationalparker från fastighetsskatt är frågan hur behandlingen kunnat vara så olika.
Och den stora frågan som fortfarande väntar på sitt svar är: varifrån härstammar initiativet till det hela?
Nordirland och gränsen till EU-området – republiken Irland – efter brexit innebär en inhemsk politisk mina för premiärminister Boris Johnson om han hade lyckats lirka igenom sitt avtal för hur Storbritannien ska lämna EU. Men detsamma gäller Labourledaren Jeremy Corbin – om han inte blir mer lyhörd när det gäller Nordirland, Skottland och Wales.
För en majoritet av nordirländarna, skottarna och walesarna röstade för att Storbritannien skulle stanna kvar inom EU.
På den politiska fronten går det tillsvidare rätt städat till.
Första ministrarna för Skottland och Wales, Nicola Sturgeon och Mark Drakeford, meddelade efter sitt möte i onsdags att de stöder ett nyval före jul – men inte utan vissa villkor.
”Det måste i så fall finnas garantier för att Storbritannien inte kan lämna EU utan ett avtal”, sade Sturgeon i onsdags enligt BBC.
Sedan 1999 har det varit praxis att Westminster brukar höra de lokala styrena innan beslut fattas. Sturgeon utgår ifrån att detta ska fortsätta, även om det handlar om en politisk överenskommelse, inte ett lagbundet förfarande.
Men i onsdags fick hon kalla handen av Boris Johnson:
”Det finns ingen som helst roll för det skotska parlamentet”, sade han enligt BBC.
Johnson har redan avfärdat ett skotskt förslag till en ny folkomröstning. Om han inte bryr sig om att förankra sina beslut i de delar av kungadömet som efter en lång och seg kamp lyckades få en utökad självbestämmanderätt bidrar han själv till att ytterligare destabilisera och splittra det brittiska samhället.
Sturgeon har tidigare också sagt att hon vill att Skottland ska omfattas av samma specialarrangemang med EU som finns inskrivet i Johnsons avtal för Nordirland.
Johnsons Tory-parti fick inte stöd av det andra regeringspartiet, nordirländska DUP, för att få en majoritet bakom avtalet.
DUP ser det som politiskt självmord att gå med på någon som helst gräns mellan resten av Storbritannien och de sex grevskapen på den norra delen av ön.
Det kan man förstå. När fredsavtalet, det så kallade långfredagsavtalet eller Belfastavtalet godkändes 1998, var det inte DUP som hade det största antalet nordirländska väljare bakom sig, utan Ulsterunionisterna, som då leddes av den nordirländske politikern David Trimble. Tillsammans med det moderata republikanska partiet SDLP och dess frontfigur Derrypolitikern John Hume lotsade de Nordirland ut ur den 30 år långa våldsspiralen.
Deras tålamod och ansträngningar gav dem Nobels fredspris 1998.
Sedan dess har konstellationerna ändrats. Nu är det det brittisktrogna DUP och det republikanska partiet Sinn Féin som är störst.
Farhågorna om att en gräns mellan de sex grevskapen i norr som är en del av Storbritannien och resten av ön, republiken Irland, ska utlösa en våldsspiral är inte obefogade. Sinn Féin klamrar sig fast vid en klausul i Belfastavtalet som i teorin möjliggör ett fredligt uppbrott från det brittiska riket – om en majoritet av nordirländarna vill det och röstar för detta i en folkomröstning.
Sinn Féin räknar med att detta kommer att ske eftersom katolikerna föder fler barn än protestanterna och så småningom kommer att vara i numerär majoritet.
Men så enkelt är det inte. Alla katoliker vill inte lämna Storbritannien. Dessutom skulle det behövas tillåtelse från Westminster för en folkomröstning där väljarna skulle få ta ställning till ett utträde och en förening med republiken Irland. Detsamma gällde för Skottland och folkomröstningen om självständighet 2014.
Men den största oron gäller inte Sinn Féin eller något av de övriga politiska partierna. IRA lade ner sina vapen i samband med Belfastavtalet. Men utbrytargrupper hade bildats redan i slutet av 1980-talet och nya dök upp.
Många av dem har försvagats. Men den utbrytargrupp som kallar sig Nya IRA har genomfört bombdåd och flera försök till attentat. Gruppen, som bildades 2012, stod också bakom mordet på en nordirländsk journalist, Lyra McKee, i april. Nya IRA har erkänt mordet, men sagt att McKee inte var målet. Hon dog för att hon ställt sig bredvid en polisbil under kravaller. Det var polisen som var målet, för Nya IRA ser sig själv som en armé som kämpar mot en ockupationsmakt.
Brittiska TV4 gjorde en intervju med en representant för gruppen förra veckan. ”Det spelar ingen roll var gränsen går. De sex grevskapen i norr är ockuperade av britterna. Varje gräns, gränspostering och de som upprätthåller den är legitima mål för våra aktioner”, säger Nya IRA-medlemmen.
”De brittiska partierna, regeringspartiet Tories och oppositionspartiet Labour, stirrar på brexit med skygglapparna på.”
Mindre kända för en bredare publik är de paramilitära grupperna Ulster Voluntary Force (UVF), Ulster Defense Alliance (UDA) och andra brittisktrogna paramilitära grupper.
Dessa grupper ska ha hållit ett möte i veckan. De politiska partier som de samarbetar med är små och har uppmanat grupperna att inte tillgripa våld.
Men i alla grupper uppges det finnas medlemmar som är redo att ta till vapen om Nordirland avskiljs från resten av Storbritannien. Också på den politiska sidan motsätter sig representanterna för dessa paramilitära grupper både Johnsons avtal och alla former av gränskontroller mellan republiken Irland och Nordirland.
Hur stora de paramilitära grupperna är vet ingen med säkerhet. Man antar att de är små och detta gäller i synnerhet Nya IRA. Opinionsundersökningar visar att våldet inte har ett stöd bland befolkningen, varken på den katolska eller protestantiska sidan.
Vilket inte hindrar att de paramilitära själva kan ha en annan uppfattning. En brittisk premiärminister, oberoende av vilket parti han eller hon kommer ifrån, borde göra som förre premiärministern och Labourledaren Tony Blair: söka lösningar där de politiska partierna i Nordirland, Skottland och Wales kan göra sin röst hörd.