Samma gamla men sämre
Uppföljaren till kultklassikern Zombieland lever tyvärr inte upp till originalets inspirerade galenskap. I det här fallet blir mera mindre – åtminstone i termer av skratt. ACTION/KOMEDI
Zombieland: Double Tap
Regi: Ruben Fleischer. Manus: Dave Callahan, Rhett Reese och Paul Wernick. Foto: Chunghoon Chung. I rollerna: Woody Harrelson, Emma Stone, Jesse Eisenberg, Abigail Breslin.
Ruben Fleischers Zombieland (2007) är en av de filmer som det är svårt att få för mycket av. Det var en seriöst smart och skojfrisk sak som vände ut och in på zombiegenren, samtidigt som filmen hade den goda smaken att bussa ärkenörden Jesse Eisenberg på en skjutglad Woody Harrelson.
Följaktligen lät tanken om en uppföljare – Zombieland: Double Tap – som en god idé, nog för att vägen till vita duken varit både lång och krokig, vilket inte alltid är ett gott tecken.
Gnällig familjevardag
Hur som helst har Ruben Fleischer lyckats med konststycket att kalla samman hela den ursprungliga kvartetten, inklusive Emma Stone och Abigail Breslin, nu i rollerna som flickvän respektive bångstyrig styvdotter.
Det visar sig att de flyttat in på Pennsylvania Avenue 1600, i det som finns kvar av Vita huset. Men i stället för att ägna sig åt politisk satir går filmen in för att skildra den något otippade familjevardagen, en allt mer gnällig historia.
Först att bryta upp är Little Rock (Breslin) som gör en gitarrspelande vapenvägrare (Avan Jogia) sällskap på vägarna. Det är nog för att Woody Harrelsons fadersfigur, Tallahassee, också ska sätta sig bakom ratten.
Med på resan följer Columbus (Eisenberg) och Wichita (Stone) samt nyförvärvet Madison (Zoey Deutch), en mer än lovligt korkad blondin.
Graceland är en av hållplatserna.
Homer och Hawking
Mycket i Zombieland: Double Tap är bekant. Det hippa, självreflekterande berättargreppet följs upp av en strid ström av överlevnadstips och frekventa likvakor, tjoff säger det.
Och där de mest korkade av de levande döda nu går under samlingsnamnet Homer kallas de smarta för Hawking (efter Stephen Hawking eller rättare sagt syster Beatrice som tar för sig i en inledande scen). Till det kommer en ny generation av cyborgzombier, fritt efter Terminator.
Dessvärre får man en känsla av att mera i det här fallet blir mindre – åtminstone i termer av humor och skrattsalvor. Filmens första kedja har ingenstans att ta vägen dramatiskt sett och när även de nya karaktärerna, bland dessa Luke Wilsons zombiejägare, svävar på målet blir helheten tämligen tunn.
Talande är att inte ens besöket i Graceland, med Woody Harrelson i arketypisk Elvis i Las Vegas-mundering, får det att lyfta på allvar. Den inspirerade galenskapen, originalfilmens stora giv, är det lite av.
Däremot finns det en förmildrande omständighet: ett efterlängtat gästspel alldeles i slutet av filmen. Vem och vad det handlar om må förbli osagt men plötsligt är det svårt att hålla sig för skratt.