Isac Elliot som isländsk flyttfågel
Visuellt kan den isländska fågelanimationen Ploey mäta sig med de stora konkurrenterna. Men för att rikta sig till små barn är det är en rätt läskig film. ANIMATION/BARN
Ploey – Ett vinteräventyr
Regi: Árni Ásgeirsson. Manus: Fridrik Erlingsson. Med finskt och svenskt tal. I de svenska röstrollerna: Malte Lessing, Anders Öjebo, Magnus Mark, Mikaela Tidermark, Frank Dorsin m.fl. I de finska röstrollerna: Isac Elliot, Jennifer Erica, Antti Pääkkönen, Jukka Voutilainen, Nina Hukkinen m.fl.
Strandpiparna hör inte till stamgästerna inom animationsfilmen – i regel är det Angry Birds och deras gelikar som visar vägen. Men eftersom strandpiparna i den isländska mytologin har en status som vårbärare är det läge att damma av pippin i fråga.
Till saken hör att Ploey – Ett vinteräventyr är en isländsk produktion, med handlingen förlagd till den isländska landsbygden. Det drar ihop sig till vår och sommar och som en följd av detta sätter strandpiparna kurs på de nordliga landskapen.
Alla är visserligen inte så förtjusta i de långväga gästerna. Ta till exempel Skuggan, en falk som inget annat vill än göra livet surt för flyttfåglarna. Det oaktat är det snart dags för tillökning i strandpipegemenskapen.
En av nykomlingarna är Ploey, som i likhet med andra småttingar snart börjar i flygskolan. Det går så där, och riktigt knepigt blir det efter att Ploeys pappa fallit offer för Skuggan, den marodören. Så när Ploeys artfränder på höstkvisten drar söderut får vår hjälte finna sig i att bli akterseglad.
Hoppet står till de varma källorna i den mytomspunna Paradisdalen; upptakten till en lång och svår vandring – kalla det roadmovie – under vilken Ploey krockar med allt från snöripor och snacksaliga möss till älgar och får. Inte att förglömma: en räv som är hungrig som en varg.
Nu är ju Ploey – Ett vinteräventyr ingen reaprodukt. I termer av bildberättande och visuell skrud kan Árni Ásgeirssons film mäta sig med de stora drakarna. Detsamma gäller för den pikanta karaktärsanimationen som gör att det är lätt att identifiera sig med Ploey och hans eskapader.
Till det kommer de undersköna landskapen, en fröjd för ögat.
Men trots allt detta ställer sig undertecknad frågande till slutresultatet. Å ena sidan är det fråga om en film som i första hand riktar sig till de mindre barnen, å andra sidan finns här så mycket dramatik och nära ögat-situationer att man helst ska ha lite skinn på näsan för att palla för trycket.
I viss mån kommer dock humorn och tokigheterna till undsättning. Det är nästan så man tycker synd om det stolliga kattskrället som ständigt får på nosen.