En skalbagges fysiska möda och en människas virtuella dito
Jouni Järvenpääs verk Skarabee är en humoristisk betraktelse av en skalbagges liv – eller av en människa sett ur skalbaggens perspektiv. Diina Bukarevas Love, virtual me är däremot en sval, estetiskt vacker och oväntat berörande bild av en kvinna och hennes skugga.
DANS
Skarabee
Koreografi, dans: Jouni Järvenpää. Scenografi: Timo O. Nenonen. Love, virtual me Koreografi, dans: Diina Bukareva. Projiceringar: Sami Sänpäkkilä. Ljud: Vesa Kortesalo. Zodiak 23.10.
Zodiaks dubbelkväll börjar med Åboländska koreografen och dansaren Jouni Järvenpääs lågmält komiska performance. En vitklädd man med svarta ogenomskinliga simglasögon och nollställt ansikte travar med slapp kropp omkring i cirklar på ett block uppställda identiska konservburkar. Timo O. Nenonens mångbottnade installation är den lite krävande utgångspunkten för verket. När Järvenpää trampar snabbare, blir det klart att burkarna inte sitter fast, och då kanske man börjar vänta på när de (1 740 stycken) ska börja rulla kring golvet och vad Järvenpää gör då.
Det han gör, är att gräva ner sig bland dem. Med ryckiga, djur- eller robotlika rörelser, en lem i taget sjunker han ner mellan de silverglänsande burkarna. Med de små kroppsrörelserna skapar han oväntad komik. Jag inser plötsligt vad han påminner om: ekorren i animationsfilmen Ice Age. Eller då, så klart, en skalbagge som rullar en dyngboll framför sig. Det är som att se på en naturdokumentär där man följer med ett litet djur ute på ett stort uppdrag. Snart måste Järvenpää nämligen bestiga ett riktigt berg, allt i jakt på den ena, rätta burken, med det förmodligen högt åtråvärda innehållet.
När den öppnade burken slutligen höjs till skyarna och tillbeds som en gud, är det lätt att tolka in samhällskritik av diverse slag. Den är ändå subtil, och humorn dominerar. Skuggdansen mellan två jättar är snillrik, och vid verkets avslut känner man sig både lagom förbryllad och road av det absurda man fått bevittna. Jag kan inte låta bli att fascineras av skaparens fantasi – varifrån kommer allt detta? Järvenpääs fysiska uttryck, som ger sken av klumpighet, är noga framtaget och visar tvärtom på disciplin.
Bakom bilderna
Efter pausen väntar en annan värld. Diina Bukarevas verk Love, Virtual me tar plats över hela scenen vars fond täcks av stora vita tyg som används som projiceringsyta för livevideon av henne. Vitklädd och med allvarsam uppsyn skapar hon en cirkel av kvistar på golvet. Rutar in sig själv? Några blommor mjukar upp kanterna, och på scenen finns också en mängd grönväxter. En imitation av verklig natur?
Det mångbottnade och suggestiva, vackra men melankoliska verket kommenterar och granskar vår tids identitetsskapande genom bilder på oss själva. Bukareva intar olika poser, inte naturliga utan av det slag man kan se tusentals av på olika forum – kroppen i underliga, antaget smickrande vinklar, falska leenden, stela ställningar. Och de upprepas, reproduceras. Var är människan bakom dem?
Det ståtliga, snygga skuggspelet och dubbelprojiceringarna skapade av Sami Sänpäkkilä ger en vink – den riktiga personen är någonstans i det dolda, mellan bilderna. Love, Virtual me är minst lika mycket ett vackert videoverk, som en koreografi. Vesa Kartesalos ljudvärld sammanfogar delarna.
Underligt berörande är Bukarevas ömma hantering av krukväxterna. Hon vårdar dem, placerar dem i klungor. Vattnar dem med bubbelvatten ur bara handflatan. Utan att gå in på tolkningar njuter jag av stunderna.
Den egentliga dansscenen på slutet är en välkommen tempohöjning i och uppbrott från den nästan ödesdigra stämning man kan känna under föreställningen. Verket lämnar mig med en vag känsla av melankoli, samtidigt som det är en visuell njutning med sina ljusa, rena färger och klara former.
Dubbelkvällen på Zodiak visar än en gång på den samtida dansscenens otroliga mångfald och brist på definitioner.