Martina Moliis-Mellberg om filmen Judy som handlar om Judy Garland.
Filmen om Judy Garland faller alltför lätt in i biografins nötta fällor men emotionellt är den gripande. Renée Zellweger gör en helgjuten prestation och lever särskilt upp på scenen.
Renée Zellweger porträtterar en människa på bristningsgränsen, som lider av så mycket ensamhet, ångest och tvivel att hon ständigt självsaboterar.
BIOGRAFI/DRAMA
Judy
Regi: Rupert Goold. Manus: Tom Edge baserat på pjäsen End of the Rainbow av Peter Quilter. Foto: Ole Bratt Birkeland. I rollerna: Renée Zellweger, Finn Wittrock, Jessie Buckley, Rufus Sewell, Michael Gambon.
Det biografiska dramat Judy inleds på MGM:s studioområde där en fjortonårig Judy Garland (Darci Shaw) precis ska provspela för rollen som Dorothy i Trollkarlen från Oz. Hon har vid det här laget stått på scen sedan hon var två år men den här rollen vill hon verkligen ha. Louis B. Mayer (Richard Cordery) håller vad som kunde kallas motsatsen till ett peptalk, där han påpekar att hon har en röst som ingen annan har, men att det annars finns vackrare flickor i varenda amerikansk småstad och att hon är fri att lämna MGM och vara en nolla resten av livet, eller så låter hon bli att klaga. Klagomålen som åsyftas handlar om att få lite ledigt ibland, att få äta och sova, och inte jobba arton timmar i sträck utan paus.
Bantning och droger
När filmen så klipper till 1969 är situationen både annorlunda och sorgligt lika. Judy (Renée Zellweger) är vid det här laget 46 år gammal, med en vuxen dotter (Liza) tillsammans med Vincente Minnelli och två yngre barn (Lorna och Jack) med Sidney Luft (Rufus Sewell). Filmrollerna och uppträdandena har sinat, hon har fått rykte om sig att vara opålitlig och nästintill omöjlig att jobba med. Piller, sömnproblem, ätstörningar och alkohol går som en röd tråd från den stulna barndomen där studion våldsamt och obarmhärtigt kontrollerade hennes utseende och vikt genom bantningspiller och amfetamin i stället för mat och sömntabletter i stället för sömn. Hon är formad av ett liv i tvivel om sitt eget värde.
Det är endast i London hon fortfarande eftertraktas, och eftersom pengarna behövs lämnas barnen motvilligt hos Sid medan Judy styr stegen och neuroserna mot den brittiska
■ huvudstaden. Där både hjälps och förvärras situationen av Mickey Deans (Finn Wittrock), en ung entreprenör som snart blir Judys femte och sista man. Oavsett vad en vet om Garlands privatliv står det vid första anblick klart att Mickey Deans inte är något vidare kap. Han är en sådan man som ”får saker att hända”, utan att egentligen sätta sig själv på spel. Han ser sin chans att tjäna pengar på Judy Garland, och hon ännu en man att söka trygghet hos.
Affekterade manér
Filmens yttre ramar faller alltför lätt in i biografins nötta fällor (lite livsvisdom, lite tårar, lite skratt, lite effektsökeri, lite efterklokhet) men det emotionella arbetet är gripande, ja stundvis hjärtskärande.
Zellweger porträtterar en människa på bristningsgränsen, som lider av så mycket ensamhet, ång
est och tvivel att hon ständigt självsaboterar och sätter sin lycka i händerna på män som lovar henne trygghet men använder henne för att själva nå högre.
Det är en helgjuten och stark prestation som visserligen gränsar till det affekterade, men det är svårt att se hur det kunde undvikas då Judy Garlands uttryck och manér var så karakteristiska. Särskilt på scenen lever de upp, både Garland och Zellweger.
TEATER
Homo Secundus
Text: Miko Kivinen och Teemu Mäki. Regi: Teemu Mäki. Koreografi: Riikka Puumalainen. Scenografi: Mirkka Nyrhinen, Nadja Räikkä, Perttu Sinervo, Teemu Mäki. Kostym: Mirkka Nyrhinen. Ljud: Nadja Räikkä. Ljus: Antti Puumalainen. Musik: Kuolio, Antti Puumalainen, Dmitrij Sjostakovitj, Erro Ojanen/Nazim Hikmet, Senor Coconut. På scenen: Miko Kivinen, Salla Korja-Paloniemi, Marja Myllylä, Riikka Puumalainen, Tanjalotta Räikkä. Dansteater Minimis, Teater Telakkas och Dansteater Tsuumis gästspel på Esbo stadsteater 23.10.
Det är ett dilemma jag observerat allt oftare inom finsk samtida mainstreamteater. Man vill göra riktigt modig, samhällskritisk och ifrågasättande konst och att kritisera och satirisera nyliberalismen är extremt trendigt just nu, men samtidigt är man fångad i en tidsanda där den Thatcheristiska tanken att ”det finns inget alternativ” bitit sig stenhårt fast. Den brittiske filosofen Mark Fischer kallade tillståndet ”kapitalistisk realism”: efter kallla krigets slut har den västerländska konsumtionskapitalismen upphöjts från ett politiskt system till ett slags ofrånkomligt naturtillstånd där blotta ambitionen att försöka föreställa sig något alternativt samhällsarrangemang blivit stigmatiserad och löjlig. Att vara ”ideologisk” i dagens värld anses mindre trendigt och trovärdigt än att läsa horoskop.
Man kan visserligen kritisera dagens samhälle, men då är det viktigt att skjuta in en brasklapp eller tre om att ”vänstern” minsann också är narcissistiska hycklare, fanatiker eller idealistiska dumhuvuden. Slutet måste antingen vara tröstlöst eller väldigt abstrakt: alla försök att verkligen visa upp ett konkret exempel på en fungerande lösning eller ett alternativ till den rådande samhällsordningen framstår oundvikligen som naiva och klyschiga om man är fångad i en sådan mentalitet. Men problemet är att det är svårt att bygga upp en emotionellt tillfredsställande berättelsestruktur grundad i enbart nihilism. Cynism är som bekant ett lätt trick för att verka smartare än man egentligen är, men känslan kollapsar lätt i ett tillstånd av förvirrad tomhet.
Även om Homo Secundus tyngs ner av denna problematik på ett störande sätt särskilt mot slutet är det ändå en intelligent och rolig pjäs. Samhällskritikbiten är det i alla fall inget fel på: vissa smalbenssparkar till exempel mot elitens hycklande ”tolerans” träffar djävulskt rätt (”När vi är ute på älgjakt tillsammans får du dra vilka rasistskämt som helst, men om du säger n-ordet i min fina överklasslägenhet måste du be om ursäkt av mig, din vita kompis”).
Thaikuben smakar för jävligt
Det handlar om Piia (Tanjalotta Räikkä är versatil och personlig och bär med beröm upp första akten),
Finlands mest framgångsrika designer som trots sina exklusiva projekt och sin fina lägenhet börjat känna ett gryende hat mot sitt liv. Allting känns tomt, den älskade döda hunden spökar och predikar om massutrotning och inspirationen för nästa kollektion finns ingenstans att hitta. Den tråkiga, överdisciplinerade personal trainer-sambon Pasi (Riikka Puumalainen) är bättre på att ligga i stenhård planka i sin Adidasoverall än att bidra med emotionellt stöd. Hon försöker vara vegan, men ”sojasmeten” i den mikrovärmda Thaikuben smakar för jävligt.
Det här förändras då hon på vägen hem från en frustrerad krogkväll träffar Niko, en fattig och fem före utslagen ungdom som rånar en butik för att fixa ett par hörlurar till sin svårt sjuka syster (Salla KorjaPaloniemi). Hans råa äkthet och sårbarhet får den stressade och förhärdade Piia att smälta och hon försöker göra honom till en del av sitt liv som älskare och kreativ musa, men också som ett slags substitut för den döda hunden. Den triste sambon avpolletteras snabbt, vilket får oväntade konsekvenser lite senare.
Miko Kivinen gör en annars solid och bra roll både som ungdom och som berättarfiguren Kuolio, men i det förra fallet förtas intrycket lite av att den medelålders skådespelaren tvingas försöka prata en klumpig och anakronistisk version av ”ungdomsslang”, ”Hello fellow kids”, liksom.
Käftsmällar mot högerpopulism
Piias och Nikos relation är en intressant lek med relationsmaktdynamik där mannen sätts i rollen som det sårbara, utnyttjade offret som i slutändan får lida mest då den dysfunktionella relationen får sitt olyckliga slut. Det är också en smart karikatyr av det specifika sorts maktspel som utspelas då överklassen försöker adoptera och appropriera element av underklassens krassa verklighet för att lindra sitt eget dåliga samvete eller förstärka sin autenticitet. Men som när ett bortskämt barn vanvårdar ihjäl ett impulsköpt husdjur får denna barnsliga, patroniserande ”välvilja” endast ödesdigra konsekvenser för sitt offer.
Också käftsmällarna mot den moderna högerpopulismen är träffsäkra. Genom att toppa de intervjusnuttar med Jussi Halla-aho och Teuvo Hakkarainen som emellanåt projiceras på väggen för att väcka obehag i publiken med en längre snutt med Samlingspartiets Wille Rydman, illustrerar Kivinen och Mäki hur liten skillnaden mellan den slipade marknadskonsulthögerns och den skränande misantropiska populistmobbens människosyn egentligen är. Senare ser vi också hur en butter, våldsam populistjunt (Marja Myllylä) genomgår en smidig metamorfos till kostymklädd sysselsättningskonsult så fort han fått makten.
Pjäsen är ett dansverk, och slutet är nästan helt nonverbalt, men det försöker i alla fall andas något slags revolutionär energi och hopp och kan kanske tolkas som lyckligt trots att det tyngs ned av den abstraktionsproblematik som jag nämnde i början. En välslipad koreografi (dansscenen som avrundar första akten blir en favorit!) och en kostymdesign som är karaktärsfull utan att vara överdriven fulländar den estetiska upplevelsen.
Péter Eötvös orkesterverk Alle vittime senza nome skrevs 2016 i svallet av den första stora flyktingvågen över Medelhavet.
KLASSISKT/KONSERT
Helsingfors stadsorkester
Dirigent: Péter Eötvös. Solist: Leticia Moreno, violin. Eötvös, Debussy, Kodály. Musikhuset 23.10.
Bör musiken vara ställningstagande? Ja och nej. Om man förenklar frågeställningen till ”absolut musik” kontra ”programmusik” kan man konstatera att det genom seklerna funnits två läger, även om många tonsättare självfallet uttryckt sig inom bägge genrerna.
I dag förstår vi med ställningstagande snarast samhällskommenterande, på en mer eller mindre konkret nivå. Till den krävande fraktionen sällar sig 75-årige ungraren Péter Eötvös med bland annat orkesterverket Alle vittime senza nome (Till de namnlösa offren), skrivet 2016 i svallet av den första stora flyktingvågen över Medelhavet.
Deskriptiv är musiken ändå inte och även om den kreativa källan är bra att hålla i minnet behöver lyssnaren inte vara förtrogen med bakgrunden för att tillägna sig det hörda. Den gamle modernisten Eötvös – Stockhausens och Boulez högra hand – har här kommit en lång väg sedan 70-talets glada dagar och även om hans musik alltid varit synkretistisk till sin natur är tilltalet ovanligt rättframt och vissa passager skvallrar tydligt om hans förflutna som filmmusiktonsättare.
Det stilistiskt mångfasetterade uttrycket går igen även i andra violinkonserten (2012) med den fantasieggande titeln DoReMi (de tre första tonerna i C-durskalan), men några barnkammarramsor är det sannerligen inte frågan om. Det handlar om en delvis konfliktfylld musik, där grundfriktionen uppstår av Retonens försök att frigöra sig från sin kvävande omgivning, och Eötvös förkärlek för fragmenterade, ständigt skiftande musikaliska landskap går igen även här.
Teknik och temperament
Titeln får en fyndig tilläggsdimension genom att verket skrevs för violinisten Midori och även Patricia Kopatchinskaja har tagit upp stycket på repertoaren. Riktigt lika högoktanigt expressiv som Kopatchinskaja var inte spanska Leticia Moreno – det är inte många som är det – men visst hade hon alldeles tillräckligt med temperament, och teknisk briljans, för ett fullödigt förverkligande av den formidabla solostämman.
Eötvös detaljrika orkestersats är späckad med innovativa lösningar och vi noterade bland annat en solokadens i form av en laddad duett med soloaltviolinen; en, som alltid, pålitlig Torsten Tiebout. HSO-musikerna verkade överlag trivas med Eötvös av allt att döma tacksamt skrivna stämmor och chosefria dirigering och i Alle vittime senza nome kunde man glädjas åt, exempelvis, sedvanligt gedigna soloinsatser av konsertmästaren Jan Söderblom.
Zoltán Kodály var den purunge Eötvös första centrala musikaliska mentor och kanske kunde såväl en speciell insikt i som kärlek till musiken skönjas i Eötvös tolkning av Kodálys festliga Háry János-svit. En speciellt skönt skimrande pärla var sedan Ravels sagolikt raffinerade arrangemang av Debussys pianostycke Tarantelle styrienne.