”Östermyra var ett krutbruk, inte en stad”
Ortnamnen i vårt land kan indelas i två kategorier – hävdvunna namn som folk har använt i alla tider och planerade namn som nybyggda gator och stadsdelar får. De flesta ortnamn i Helsingfors var ursprungligen svenska.
För drygt hundra år sedan var Helsingfors en väldigt svenskspråkig stad, stadsdelarna hade namn som Tölö, Kronohagen, Hagnäs och Sörnäs. Många gator hade ändå namn på två språk, det var svenska och ryska som gällde. Det var först på 1920-talet som stadens tjänstemän började översätta namnen till finska.
– På många ställen översatte man namnet direkt, utan att ha kunskap om områdets historia. Kottby blev exempelvis Käpylä trots att stället inte hade något med kottar att göra. Fölisön blev Seurasaari för att man tolkade betydelsen som följe, men numera vet vi att det syftade på föl, så det naturliga namnet hade varit Varsasaari, berättar Maria Vidberg, namnvårdare på Institutet för de inhemska språken.
Det är ändå inte ändamålsenligt att i efterhand korrigera översättningsmissar som gjorts under andra tider.
– Ortnamnens viktigaste uppgift är trots allt att hjälpa folk att hitta rätt och om vi nu gick in och ändrade etablerade namn skulle det bara leda till förvirring. Därför rekommenderar vi ytterst sällan byte av namn på en ort, säger Vidberg.
Många nya namn i Helsingfors
Hon är också en av tio medlemmar i Helsingfors stads namnkommitté, som beslutar om alla nya gatunamn och namn på stadsdelar i huvudstaden.
– Helsingfors är en snabbt växande stad och vi planerar ungefär hundra nya gatunamn per år, då finns där också namn på parker och torg medräknade. Vi sätter alltid stor vikt på att namnen ska fungera både på finska och svenska, men namn går inte alltid att översätta direkt. Exempelvis fick en ny gata i Böle heta Fredriksbergsterrassen på svenska och Fredikanterassi på finska, det kändes mest naturligt så, berättar Vidberg.
För tillfället planerar staden området kring Malms flygplats, men namnkommittén fokuserar på kompletterande namnplanering för enstaka gator. När byggarbetet längs Sörnäs strandväg är klart kommer där att finns en rad nya tvärgator.
– Det handlar om ett gammalt industriområde, så vi ville att de tidigare fabrikerna skulle synas i gatunamnen – det blev gator som Tändsticksgränden, Kokosgränden och Fajansgränden, säger Vidberg.
Just nu byggs exempelvis området omkring Forsby gamla sjukhus ut och de nya gatunamnen syns än så länge bara på byggföretagens infoskyltar om kommande hus.
– De gatunamnen planerade vi för fyra fem år sedan och det tar ytterligare några år innan gatuskyltarna kan hängas upp i de nya kvarteren. Då kommer där att finnas namn som syftar på den gamla verksamheten, som Medikamentgården, Hospitalparken och Paviljongsgränden, berättar Vidberg.
Namn på ängar och stenar
Ortnamn är namnvårdare Maria Vidbergs passion. Parallellt med de nya gatunamnen i Helsingfors jobbar hon med ett megaprojekt som går ut på att digitalisera det svenska ortnamnsarkivet i Finland, som i dag omfattar 380 000 ortnamn, nedtecknade på fysiska namnkort.
– Med ortnamn menar jag allt från namn på byar, vägar och gårdsgrupper till åkrar, ängar och till och med enskilda stenar. Det är ett otroligt fascinerande arkiv, ett riktigt kulturarv som är nedtecknat i mitten av förra århundradet. Då åkte hela expeditioner ut i bygderna, knackade dörr och frågade ortsbor vad de har kallat olika platser i trakten. För att ta sig fram i skärgården hade expeditionen också en båt, Rödan, berättar Vidberg entusiastiskt.
Projektet har nått Mörskom i nordöstra Nyland, en av Svenskfinlands yttersta utposter innan det finska Finland tar vid.
– Man ser av ortnamnen hur det svenska och det finska på ett naturligt sätt har blandats ihop på tvåspråkiga orter. Jag kan också konstatera att det finns liknande namn på alla ställen, varje by har sin egen Storåkern och Lillängen.
Få ortnamn stryks
Vidberg och hennes kolleger på Språkinstitutet är försiktiga med att återuppliva gamla namn eller stryka svenska ortnamn som har blivit föråldrade från förteckningen Svenska ortnamn i Finland.
– Vi vill inte att svenska ortnamn ska dö ut bara för att de inte längre finns med i ortnamnslistan. Men ibland blir ett namn ändå föråldrat och då markerar vi det med grått i listan. Ett exempel på det var Skavaböle, det svenska namnet på Hyrylä i Tusby. Det namnet blev gråmarkerat långt före min tid på institutet då det inte längre verkade finnas någon som aktivt pratade om Skavaböle på svenska.
Hur är det då med det svenska namnet på Seinäjoki? – Det är en seglivad myt, men staden Seinäjoki har aldrig haft ett svenskt namn! Däremot fanns det ett bruk i Seinäjoki på 1800-talet, Östermyra krutbruk. Det namnet återfinns i en del gamla svenskspråkiga föreningar som fortfarande är aktiva, som Svenska föreningen i Östermyra, säger namnvårdaren Maria Vidberg.
Ett utdött namnpar från forna dar är Satakunda och Kondiolax, som sedan 1960-talet heter Satakunta och Kontiolax också på svenska. I Sverige har namnformen däremot överlevt, då gränsstaden Haaparanta fått behålla sitt svenska namn Haparanda. Varför utvecklingen gått så kan språkforskaren inte svara på.